The Goodbye Look

The Final Look - Part II

2012-01-18T22:03:00.001+01:00

Jasmina Maschina - Alphabet Dream Noise - The City Is Moving Like A Map (staubgold) by pdis_inpartmaint

Lugn. Det kommer mera.

The Final Look

2012-01-09T00:08:00.001+01:00

Sommaren 2009 startade jag och min vän Erik en musikblogg. Två likasinnade musikgalningar, någorlunda seriösa skrivambitioner och en slö sommar födde tankar om ett gemensamt utrymme för texter. Erik kom på namnet, det mångtydiga och lagom pretentiösa The Goodbye Look. Jag minns hur stolt jag var när första recensionsexemplaret damp ner i brevlådan. Minns hur roligt det var att känna sig som en musikjournalist, även om jag egentligen bara var en hobbyskribent. Minns den magpirrande känslan av att få festivalackrediteringar för TGL (även om vi ofta fick bekosta biljetterna själva).

The Goodbye Look är en död blogg. Ni som brukade läsa TGL regelbundet har förmodligen insett faktum vid det här laget. Hösten och vintern har varit hård mot uppdateringen. Livet, arbetet och allt annat kom emellan oss skribenter och bloggen. Under 2011 hoppade skribenter av på löpande band. Till slut var jag, Joakim och Sandra de enda kvar.

Det har gått två och ett halvt år sedan starten. Det är hemskt lång tid för en blogg. Luften har gått ur oss, ambitionerna formulerats om och våra liv ser annorlunda ut. Passionen för musik är däremot oförändrad, den kommer förmodligen och förhoppningsvis aldrig att försvinna.

Det är lätt att bli sentimental över en bloggs nedläggning. I synnerhet när jag själv är en av grundarna. Jag tänker därför försöka avrunda här och nu. Tack för du har läst, kommenterat och älskat The Goodbye Look genom dess levnad. Utan människor som du hade vi gått i graven för länge sedan. Tack och hej, förgätmigej!

Emil, redaktör/skribent/grundare

Fuskare!

2011-11-23T21:53:00.003+01:00

Livet är orättvist. Rocken är däremot rättvis.

Young Governor - Where It's Quiet by 12XUAustin

I min skivhylla: Wild Moccasins

2011-11-13T19:32:00.001+01:00

Wild Moccasins är inget band för den stora massan. Houstongänget är okända även för de flesta mer luttrade indiepoplyssnare. Bristen på uppmärksamhet och genomslag är inte särskilt märklig med tanke på internets hypelogik och den armada av liknande popunder som blomstrat upp de senaste åren. Det ska slås fast direkt; Wild Moccasins gör inget unikt för genren. Istället handlar allting om att leverera små finurliga uptempo-alster någonstans mellan Architecture In Helsinki och The Pains of Being Pure at Heart. Och det är inte fy skam det heller. Debuten "Skin Collision Past" kom i maj förra året och innehåller ett par riktigt fina duetter mellan Zahira Gutierrez och Cody Swann.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

» Lyssna på Skin Collection Past i Spotify

Emil Johansson

Ny musik - The Renderers

2011-11-13T09:47:00.009+01:00

The Renderers från Nya Zeeland släpper ny skiva och Ba da Bing Records bjuder på den via internet. Slö punk med rötterna i Flying Nuns magnifika katalog. Söndagsmusik. Höstmusik. Mörker och elände.
Klicka på Läs mer för att lyssna.

The Renderers--Rocket Into Nothing by BaDaBingRecords

Joakim Påhlsson

Rekommendation - Vitesse

2011-11-07T09:50:00.000+01:00

Vitesse är ett av de band som ligger mig väldigt nära hjärtat. Kanske beror det delvis på att jag efter min inledande förälskelse i låten Starlight, hade mycket svårt att hitta mer musik med denna lågmälda electropopduo från Chicago.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

Duons album letade jag efter i en rad skivbutiker i verkligheten och på nätet, men utan framgång. Det fanns en del låtar på Vitesses Myspace, men ingen att ladda ner. Varje låt jag lyckades finna blev jag därför genast väldigt förtjust i. Det kanske hade någonting att göra med vad man i socialpsykologin kallar "effort justifiction". Termen innebär just att ju mer ansträngande det är att uppnå någonting, desto mer värt tycks det vara efteråt. Detta fungerar eftersom vårt psyke inte riktigt mäktar med tanken på att ha lagt ner väldigt mycket tid på ett projekt, och sedan finna att resultatet inte var värt det. Det skulle ju tyda på att vi vore dumma i huvudet, vilket är en känsla som vi undermedvetet försöker mota bort, mer eller mindre framgångsrikt.

Numera finns Vitesse på Spotify. Två av deras skivor åtminstone, You Win Again, Gravity! och What Can Not Be, But Is... Och jag tycker lika mycket om dem nu som jag gjorde under deras mer svårtillgängliga dagar. De gör helt enkelt mycket fin pop, vilket är den största anledningen till att de hamnar på min personliga topp tio-lista över favoritband. Dessutom har de med sin version av Unsatisfied Heart gjort en av världens bästa Bruce Springsteen-covers, för oss som ännu inte riktigt fastnat för Bruce eller bara tycker att han har för lite synth i sin musik.

Lyssna på Unsatisfied Heart på Spotify.

Sandra Svensson

Aidan Moffats hjärtespalt

2011-10-31T17:20:00.000+01:00

Aidan Moffat är inte bara indielegenden från Arab Strap som fått en Mogwai-låt dedikerad till sig (Waltz for Aidan), han har även varit relationsrådgivare i The Quietus. De som missade honom när han spelade tillsammans med Bill Wells i Stockholm i helgen, kan trösta sig med denna fantastiska läsning.

Aidan,
I am currently shagging two girls and I am worried that they both have expectations when it comes to Valentines Day and I don’t know how to handle it. Do I face up to the situation that I’ve got myself in and use the opportunity to end it with both of them, or is that cruel? I could of course compound the deceit by getting two cards and trying to please them both. What do you advise?
cheers mate,
David S.

It’s very, very difficult to muster sympathy for a greedy bugger such as yourself, so I may not be the best person to ask. Plus, I’m not getting the impression that you have any especial emotions towards either of these unfortunate ladies who have fallen under your inexplicable spell. In fact, it seems to me that your only real concern is how this will affect you. What are you, Alfie or something? My advice is to stop messing about with human emotions and come clean to both of them, and if one of them is foolish enough to forgive you then you’ve won a fucking coconut. Albeit a fairly stupid one. At least have the courtesy to provide these poor girls with a few fantastic orgasms before you reveal your true self… or how about this? Buy two identical cards and write their names and your message inside, put them in unmarked envelopes and then shuffle the two cards so you don’t know which is which. Then write the addresses on them and post them and see what happens – maybe they get the right ones, maybe they don’t. Leave it to Henry J. Fate to decide! (Please note: this is not good advice at all.)

Läs resten av råden på The Quietus

Sandra Svensson

I min skivhylla: Bat for Lashes

2011-10-17T22:34:00.006+02:00

Det är sällan jag blir särskilt upphetsad av brittiska singer/songwriter-artister. Lite självsäkert och cyniskt har jag lätt för att avfärda många artister som presenteras som just singer/songwriters. Visst, det finns förskräckligt många mediokra musiker med en gitarr, ett gäng taffliga låttexter och en ekande brist på självinsikt. Men låt oss inte stanna upp vid dem.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

Snart 34-åringa engelskan Natasha Khan fick lite välförtjänt hype 2009 med sin andra skiva, "Two Suns" under namnet Bat for Lashes. Två år senare är det ytterst få som minns henne. Jag hade själv nästan helt förlorat Natasha ur minnet om det inte vore för det fulsnygga omslaget till "Two Suns" som så påpassligt skymtade i någon skivbutik. Psykedelisk indiepop anno 2009, klart ett av de finaste exemplaren i den årgången.
» Lyssna på Two Suns i Spotify

Emil Johansson

Rekommendation - Amor de Días

2011-10-17T17:10:00.001+02:00

Amor de Días är resultatet av ett samarbete mellan Lupe Núñez-Fernández från indiefavoriterna Pipas, och The Clienteles frontman Alasdair MacLean.
Redan här tänker inbitna popentusiaster att det låter för bra för att vara sant, men när Amor de Días tidvis också drar in vänner som Louis Philippe i projektet så känner åtminstone jag rent spontant att jag behöver gå ut och ta lite frisk luft för att lugna ner mig.

Klicka på Läs mer för att se video.

Amor de Días debutalbum "Street of the Love of Days" släpptes i maj i år. Tonen är lågmäld, snäll (i ordets bästa bemärkelse) och har den värme som behövs när kvällarna nu blivit mörka med kallt i sig. En varm filt av Satie-besläktade pianostycken och dofter av bossanova lägger sig över en när albumet är som bäst.
Alasdair och Lupe turas om att stå för sången, vilket onekligen gör att vissa låtar andas mer Clientele medan andra får en att ofrivilligt mäta musiken med gammalt Pipas-material. Men som ett perfekt exempel på hur "supergrupper" borde fungera så står ändå Amor de Días på egna ben.

Låten Season of Light fick för drygt en vecka sedan en egen video, och den ser ut såhär:

Amor de Días - Season of Light from Merge Records on Vimeo.

Sandra Svensson

Rekommendation - Little Confusions - Azure Blue

2011-10-08T10:55:00.003+02:00

Oräkneliga är gångerna som jag denna sensommar har funnit mig själv gå och mumla "I said I'd be the catcher in the rye for you, but that was just a lie". Oftast när jag varit nervös eller på något vis inte riktigt trivts med klubben jag varit på, jobbet jag jobbat på eller texten jag försökt skriva. Den där lilla raden från Azure Blues första singel, tillsammans med melodin, har nästan blivit ett mantra. Ett "happy place" om jag behövt ett sådant.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

"The Catcher in The Rye" var lite för bra för att vara sann, och kanske inte världens bästa låt att släppa som just första singel. Det blir liksom svårt att följa upp en låt som är så fin och har en melodi som är så lätt att fastna för. Eller så kanske det bara var jag som föll handlöst för den, medan andra tycker att den bara var "bra" eller något annat trist. För mig innebar den, tillsammans med World Tours demo Sparks, en förnyad tro på att det kan skapas popmusik (I Sverige! Idag!) som man verkligen känner för, som på riktigt betyder något.

Det är därför svårt att se Azure Blues nya singel "Little Confusions" objektivt, att låta den stå för sig själv. Den har mycket att leva upp till och jag vet faktiskt inte om den i mina öron når samma höjder som dess föregångare. Men att jag redan 30 sekunder in i låten känner att den KAN göra det, en känsla som stannar kvar låten ut, är förmodligen ett gott tecken.

Little Confusions by Azure Blue

Sandra Svensson

Rekommendation - Blanck Mass

2011-09-23T21:22:00.005+02:00

Benjamin John Power är ena halvan av Fuck Buttons, där han gjort massiv noise som låter ungefär som man förväntar sig att musik ska låta om den skapas av någon som heter Power i efternamn.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

Hans egna projekt Blanck Mass har lika mycket tyngd, men det skrikande skräniga har här istället bytts ut mot varmare, mer organiska toner. Bitvis påminns jag om Fennesz i de ambienta strukturer som målas upp på den självbetitlade skivan. Bitvis orkar jag inte associera till något alls utan flyr bara in i en elegant värld som känns långt mycket mer lockande än världen utanför.

Blanck Mass är en skiva som gör sig bäst i ett par riktigt bra hörlurar, på hög volym, och i sin helhet. Vill man inte lägga en dryg timme på att undersöka skivan så kan man börja med Chernobyl, ett otroligt vackert och samtidigt väldigt enkelt ambientstycke på 4:24 minuter.

»Lyssna på Blanck Mass på Spotify

Sandra Svensson

Paul Mawhinney och vinylsamlingen

2011-09-13T11:19:00.001+02:00

Amerikanen Paul Mawhinney har världens största vinylsamling. Hälsoproblem och en svikande skivförsäljning tvingar honom att sälja sitt gigantiska arkiv. Men trots ett pris långt under det egentliga värdet vill ingen köpa. Se klippet ovan och fäll en tår över den nya tidens själlösa mp3-filer och gränslösa torrentkärlek.

Emil Johansson

I Just Want to Drink

2011-09-11T21:14:00.008+02:00

Efter att ha jobbat 24 timmar under helgen som gått (typ hela min vakna tid) känner jag precis såhär. Och ingenting annat.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

The UV Race - just wanna drink by Terminal Picnic

The UV Race - valley by Terminal Picnic

Joakim Påhlsson

Rekommendation - World Tour och Wintercoats

2011-09-08T16:14:00.011+02:00

Trion World Tours fina låt Sparks har florerat på internet ett tag nu. Detta skimrande stycke popmusik släpptes som demo i november 2010, och har gett bandet bland annat ett skivkontrakt med Cascine, systerbolag till Service, och ett antal spelningar runt om i landet.

World Tour kommer ifrån Jämtland, närmare bestämt Funäsdalen och Svenstavik, och såhär säger trion själva om Sparks: "Vi skulle vilja visa några bilder, några toner, några visioner. Sparks är en berättelse om att drömma, trotsa döden och bekämpa mörkret. Om tron på början till något nytt och tilliten till sitt ursprung."

Klicka på Läs mer för att lyssna och se video.

Här är videon, featuring en romersk härskare och Bröderna Lejonhjärta.

World Tour - Sparks from World Tour on Vimeo.

Innan de blev World Tour tillsammans med Merike Kjaergaard gjorde Felix Hedberg och Tobias Gerhardsson mer dansant electro under namnet I always wanted a pony. Gillar man World Tours första demo så kan man i väntan på den utlovade EP:n lyssna på detta tidigare musikprojekt på soundcloud, där två låtar med det numera insomnade bandet finns att ladda ner.

I Always Wanted a Pony - The Weekend by ialwayswantedapony

I Always Wanted a Pony - In a Year Or Two by ialwayswantedapony

//

Videon och musiken till Wintercoats nya "Working on a Dream" påminner mig dels om fantasyfilmen "Bridge to Terabithia" (som är en hopplöst sentimental men faktiskt även helt magisk barnfilm) och dels om tv-spelet Flower för PS3. I det senare spelar man vinden i en blommas dröm. Man tar sig igenom olika korrupta världar till tonerna av finstämd eller läskig ambient, och genom att blåsa runt ett gäng blomblad ska man lösa problem för att göra världen fin igen.

Det är precis lika flummigt och trevligt som det låter. Wintercoats Working on a dream är däremot inte alls flummig, enbart trevlig och snäll och en perfekt lisa för hösttrötta själar.

Wintercoats första EP Sketches släpps på skivbolaget Cascine i slutet av månaden. Tills dess finns Working on a Dream att ladda ner gratis på soudcloud.

Wintercoats // Working on a Dream from Feel Good Lost on Vimeo.

Sandra Svensson

I min skivhylla: The Polyphonic Spree

2011-08-18T11:48:00.000+02:00

Symfonisk poprock blir sällan bättre än när The Polyphonic Spree står vid rodret. Det senaste decenniet har gruppen (vid live-sammanhang stor som en skolklass) släppt ifrån sig tre album, senast med 2007 års The Fragile Army. Dallas-kollektivet har alltid gått sin egen väg, men det är först på The Fragile Army som produktionskvalitén har hunnit ikapp ambitionerna. För oinvigda lyssnare går det lika bra att börja här som på debuten The Beginning Stages of....

Klicka på Läs mer för att lyssna.

» Lyssna på The Fragile Army i Spotify

Emil Johansson

Rekommendation - The Dreams

2011-08-15T17:48:00.004+02:00

Aloha Miami!

Efter att ha cyklat hem från jobbet i spöregn (och motvind) tvåhundra dagar i rad återstår nu bara det enkla nöjet i att drömma sig bort. Långt bort. Allt annat har gått förlorat för länge sedan. Det här är en bra bit på väg.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

DREAMS/ aloha miami by Kill Shaman Records

Joakim Påhlsson

Rekommendation - Total Control

2011-08-09T21:37:00.006+02:00

Totalt bäst. Total Flying Nun-känsla. Stundtals total lycka med smak av the U.V Race och Eddy Current Suppression Ring. Nu med ny skiva: Henge Beat

Klicka på Läs mer för att lyssna.

One More Tonight by Total Control

No Bibs by Total Control

Joakim Påhlsson

Ny musik

2011-07-06T17:24:00.013+02:00

Kort inlägg för dig som gillar popmusik. På bilden: Wet Wings från Nya Zealand.

Klicka på Läs mer för att lyssna.

Come On Over by Veronica Falls

Glory Glory by Wet Wings

Wake Up In Another Dream by Tim Cohen

TWERPS by Twerps

Ladda ner nytt från Girls

Joakim Påhlsson

Musik för skitstövlar

2011-07-03T21:23:00.000+02:00

Hipsters är ett lustigt släkte. Beteckningen rymmer en rad olika egenskaper som tillsammans illustrerar en grov och ofta hånad stereotyp. Det finns ingen renodlad hipster, och få hipstermänniskor väljer att placera sig själva i facket. Men nu lägger vi alla oklarheter och tolkningssvårigheter åt sidan för en stund, tittar på Youtube-klippet ovan och försöker sedan begrunda sanningshalten i ekvationen "hipsters=skitstövlar".

Rekommendation - This Year's Model

2011-06-19T09:30:00.001+02:00

Svenska This Year's Model, som jag tog för tyskar när de släppte sin debut 2007, är tillbaka med ett stycke klassisk indie, som deras nya skiva kallats. Skivan har både hyllats av Der Spiegel och Rolling Stone så vad mer kan jag göra än att göra precis det samma? Att de hyllas i bland annat Tyskland och inte i Sverige (än) beror väl förmodligen på deras skivbolag, smått legendariska Marsh Marigold som är tysklands bästa när det gäller genren "klassisk indie"(-pop). När du bestämmer dig för att lyssna på This Year's Model, kolla då även upp just nämda Marsh Marigold där du bland annat hittar de svenska indiehjältarna Red Sleeping Beauty, tyska diton die 5 freunde och mycket mycket mer av den numera underskattade genren indiepop, av den typen som bland annat Shelflie och Matinée står för, eller snarare stod för. Men frågan är om inte Marsh Marigold är strået vassare. Nya skivan We Walk Like Ghosts släpptes för den svenska publiken i fredags.
Klicka på Läs mer för att ladda ner låten.

Ladda ner låten No Miracles

Bandets hemsida

Skrivet av Joakim
Foto: Niclas Sahlström

Spellista: Tristess

2011-06-11T12:35:00.001+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Ibland, under sommaren, får jag ibland känslan av att jag befinner sig i en roman av Margurite Duras. Värmen som stiger under dagen och det enda man orkar med är att sitta ner i skuggan med en campari med is. Tristessen, som här inte är menad som någonting negativt, utan mer som ett tillstånd då det inte är meningen att man ska göra någonting mer än, som i mitt fall, att sitta ute på verandan och lyssna på musik (med någonting att dricka), efter att ha gjort av med all energi borta vid tennisbanan under förmiddagen. Den här listan är gjord för just det. Värmen som ibland är så påträngande att vi tänker något långsammare, med hjärnan som är slöare. Intellektet slirar men musiken får desto större mening.

Nästan alla låtar på den här listan är från i år. Jag hade så klart kunnat välja de bästa sommarlåtarna men jag ville att listan skulle vara någorlunda aktuell. I Renderers låt, från 1991, går det riktigt att känna av värmen och för mig blir det inte mer sommar än Eddy Currents (slöa) Melbournepunk.
Klicka på "Läs mer" för att se tracklist.

Comet Gain - "Herbert Huncke part 2"
Boomgates - "Layman's Terms"
K-Holes - "Step and Fetch"
iceage - "Remember"
Women in Prison - "Circles & Circles"
Eddy Current Suppression Ring - "Wrapped Up"
David Kilgour & the Heavy Eights - "A Break in the Weather"
Kids on a Crime Spree - "Dead Ripe"
The Wave Pictures - "Little Surprise"
Tim Cohen - "Sweetheart"
Bill Wells & Aidan Moffat - "Ballad of the Bastard"
Zachary Cale - "Easy Route"
Mattias Alkberg - "Svensk Musik"
Tonstartssbandht - "Big Day Today"
UV Race - "Nazicistic"
TV Ghost - "Doppleganger"
The Renderers - "A Million Lights"
City Center - "Thaw"
Comet Gain - "Clang Of The Concrete Swans"

Listan är sammaställd av Joakim
Omslag av Erik

Thundercat - "For Love I Come"

2011-05-23T15:12:00.000+02:00

Thundercat, aka Stephen Bruner, är nuvarande bassist i hardcore/thrashbandet Suicidal Tendencies, men är kanske mest känd för att ha spelat bas både på Flying Lotus senaste album, det psykedeliska elektronikamästerverket "Cosmogramma", och Erykah Badus underbara femte album "New Amerykah Part Two (Return of the Ankh)".
"For Love I Come" är en låt från dunderkattens debutalbum som produceras av Flying Lotus och som släpps i sommar genom sistnämndes skivbolag Brainfeeder. Låten är en cover/tolkning av George Duke's låt "For Love (I Come My Friend".
Klicka på Läs mer för att lyssna på och ladda ner låten.

Ladda ner (via Gorilla vs Bear) »

Février

2011-05-15T11:36:00.001+02:00

18-årige Connor Etges från Boulder i Colorado är en av många lycksökande ynglingar med musikambitioner. Skillnaden mellan Connors Février-projekt och de flesta andra talanger är dels kvalitén, dels generositeten i att låta sina tre EP-skivor spridas i internets kanaler. "White Hills", "Empress" och "Winter Sessions" är alla tre välsnickrade små under, i synnerhet för alla shoegaze-fantaster där ute.
Klicka på Läs mer för att se nedladdningslänk.

Ladda ner Févriers tre EP-skivor (via Bandcamp) »
Skrivet av Emil

Collarbones - "Iconography"

2011-05-12T21:26:00.000+02:00

Collarbones is what it sounds like when you stick a second-hand Rihanna CD into your stereo and it skips every now and again.

Upptäckte precis att denna australiensiska duos debutalbum "Iconography" dykt upp på Spotify, kände därför att det var på tiden att skriva något kort om dem. Citatet ovan är väl egentligen ingen klockren beskrivning av Collarbones sound, R&B-influenserna är faktiskt inte så uppenbara. Glitchigt (som fan) är det däremot och samplingarna choppas inte bara upp, utan de strimlas. Ovanpå detta läggs lite skönsång, men inte är den särskilt besläktat med ovan nämnda pop-R&B-diva, snarare har den lite av en jazzig karaktär. En salig, för att inte säga underbar, blandning av influenser. Kan inte påstå att jag hört något liknande.
Klicka på Läs mer för Spotifylänk och för att streama låten "Beaman Park".

<p>&amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;a href="http://collarbones.bandcamp.com/track/beaman-park"&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;Beaman Park by Collarbones&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/a&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;gt;</p>
"Iconography" på Spotify »
Skrivet av Erik

Gunk TV Records

2011-05-10T22:45:00.002+02:00

Ja, det är på sin plats att uppmärksamma dessa, kan man kalla dem eklektiska, popmusiker, som med sin oerhörda känsla för stil och snygga popmelodier charmat mig så pass länge nu att de nästlat in sig mer och mer i mitt rastlösa medvetande. På Gunk TV Records samlas de gemensama krafterna från Greatest Hits, Raw Thrills och Outer Limits Recordings (m.fl.). Det publiceras med ojämna mellanrum mixtapes och videor av sällan skådat slag och det mesta är lysande bra. Annat är bara konstigt. Men det kan man leva med när man får sån fin musik serverad på det silverfat internet i många avseenden kan liknas vid.
Klicka på Läs mer för att se video.

Raw Thrills - Laurel Canyon Dreamin' from Gunk TV Records on Vimeo.

Skrivet av Joakim.

Blood Orange - "Dinner"

2011-05-10T12:00:00.001+02:00

Kommer ni ihåg Lightspeed Champion's trevliga spelning på Way Out West 2008? Lightspeed Champion var den brittiske musikern/låtskrivaren/producenten Devonté Hynes' dåvarande projekt. Innan dess spelade han i danspunkbandet Test Icicles. Numera jobbar han på en fullängdare till sitt senaste projekt, R&B-influerade Blood Orange, och debutsingeln "Dinner" är nog den mest klockrena hybrid av indiepop och (90-tals-) R&B jag hört hittills. R&B-vågen som sköljt över indievärlden går inte längre att ignorera.
Klicka på Läs mer för att se video och nedladdningslänk.

Ladda ner "Dinner" (via Pitchfork) »
Skrivet av Erik

Purity Ring - "Lofticries"

2011-05-09T11:16:00.004+02:00

Lofticries är den andra singeln från duon Purity Ring, aka en av Gobble Gobbles medlemmar och sångerskan Megan James, som släpptes lite tidigare under våren. Kombinationen av James flickiga, domedagstyngda röst och de upchopade beatsen lyckas de tillsammans skapa ett sound som är både emotionellt och ljudmässigt innovativt.
Nedanför kan ni se den inofficeilla videon, skapad av David Dean Bukhart, som kompleterar, och förstärker låten till fullo.
Klicka på "Läs mer" för att lyssna.

Purity Ring på Soundcloud »
Skrivet av Amanda.

Sea Oleena - "Sleeplessness"

2011-05-08T22:29:00.000+02:00

Sleeplessness is three seasons' worth of endless nights
and half-lived days.

Charlotte Oleena, aka Sea Oleena, är en singer-songwriter från Montréal som skapar stillsam, enkel och vacker folkmusik. Förra året släppte hon två gratis EPs via sin Bandcamp-sida, "Smudges" och "Sea Oleena", och för en månad sedan släppte hon sin tredje EP, "Sleeplessness". Perfekt musik att somna in till liggandes på gräsmattan, i skuggan från ett körsbärsträd.
Klicka på Läs mer för att lyssna på albumet och se nedladdningslänk.

Sleeplessness by Sea Oleena
Ladda ner "Sleeplessness" på Bandcamp »
Seal Oleena på Tumblr »

CunninLynguists - "Star Shine Brightest"...

2011-05-05T13:55:00.001+02:00

"Star Shine Brightest (In the Darkest of Night)" är första singeln och nionde spåret på Kentucky-trion CunninLynguists femte och senaste album "Oneirology", som släpptes härommånaden. Ett hoppfullt och episkt melodiskt beat levereras tillsammans med verser som handlar om att kämpa sig ur de mörkaste av våra stunder. Inspirerande, snyggt och bästa spåret på albumet som finns att höra i sin helhet på Spotify.
Klicka på Läs mer för att lyssna.

CunninLynguists på Spotify »
Skrivet av Erik

AlunaGeorge - "We Are Chosen"

2011-05-04T14:25:00.001+02:00

Ännu lite mer post-dubstep. Brittiskt även denna gång i form av Aluna Francis and George Reid, aka AlunaGeorge. Aluna sjunger medan George står för beatmakandet och uppchoppandet av sin musikpartners sång. De släppte debutsingel "Analyser/We Are Chosen" häromdagen, där första spåret, "Analyser", är mer electropop än vad det är dubstep. Rättare sagt är det inte dubstep alls. Singeln finns ute på Spotify.
Klicka på Läs mer för att se video och Spotify-länk.

AlunaGeorge på Spotify »

Skrivet av Erik

Det nya TGL

2011-05-04T10:01:00.000+02:00

Hej och välkommen till den nya versionen av The Goodbye Look.

Den mest påtagliga förändringen ligger i det estetiska. Sidan har genomgått en smärre renovering; bakgrunden har bytts ut, bredden har förminskats och menyerna har gjorts om. Plastikoperationer i all ära, men vi vet alla att det är insidan som räknas. Därför bestämde vi oss för att även möblera om själva kärnan, det vill säga inläggen vi publicerar.

Vi har valt att slopa traditionella recensioner av skivor och spelningar. Istället vill vi skriva om musik vi älskar, eller av någon anledning vill uppmärksamma. Även i fortsättningen tipsar vi om gratis nedladdningsbar musik, likaså behåller vi våra egenkomponerade Spotify-listor. De längre texterna samlas under "Essäer", och är precis så fria och otyglade som etiketten skvallrar om.

Vi hoppas att vår uppdatering av The Goodbye Look är till belåtenhet. Har ni frågor, synpunkter eller åsikter är det fritt fram att dela med er i kommentarsfältet eller via mail på thegoodbyelook@gmail.com.

Vänliga hälsningar,
TGL-redaktionen

PS. Är du intresserad av att skriva för TGL? Skicka iväg ett mail till thegoodbyelook@gmail.com så hör vi av oss. DS.

Spellista: Indie R&B

2011-05-03T14:08:00.006+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

R&B är inte den genre de flesta skulle föreställa sig ha en alternativ gren, utan är snarare något man förknippar med horribel radio- och tv-pop. Men som med de flesta genrer finns det de artister som försöker göra något nytt med genren och tänja på dess gränser.
I denna spellista finner vi allt från barock-R&B (Marques Toliver), lo-fi R&B (How to Dress Well), R&B-influerad indierock (The xx), electropop-R&B (Discovery) och soulig electronica (Quadron) till storbolags-R&B som aldrig skulle spelas på ordinarie radiokanal.
Klicka på "Läs mer" för att se tracklist.

Daedelus - "My Beau" (feat. Erika Rose & Paperboy)
Discovery - "I Wanna Be Your Boyfriend" (feat. Angel Deradoorian)
Marques Toliver - "Deep In My Heart"
Aloe Blacc - "Arrive"
How to Dress Well - "Ready For the World"
Quadron - "Horse"
Trey Songz - "Unfortunate"
Jamie Woon - "Night Air"
Daru & Reggie B - "Play House"
Hudson Mohawke - "Just Decided" (feat. Olivier Daysoul)
Machine Drum - "In the Dust" (feat. Jesse Boykins III)
Milosh - "Another Day"
The xx - "Basic Space"
Ciara - "Speechless"
The Foreign Exchange - "Daykeeper" (feat. Muhsinah)
Kissey Asplund - "Entrapped"
Sonnymoon - "Houstatlantavegas"
Exile - "Stay Here" (feat. Muhsinah)
Electrik Red - "So Good"
Andreya Triana - "A Town Called Obsolete" (Mount Kimbie Remix)

Skrivet av Erik

Submotion Orchestra - "All Yours" (Jack Sparrow Remix)

2011-05-03T09:38:00.003+02:00

Börjar med att citera Gilles Peterson:

"It blew me away… Somewhere between Cinematic Orchestra and dubstep – just right!"

Submotion Orchestra är ett brittiskt sjumannaband vars musik ligger någonstans i gränslandet mellan just jazzig downtempo á la Cinematic Orchestra och post-dubstep (du vet, den där subgenren tillskriven singer-songwriters som James Blake och Jamie Woon). När Jack Sparrow får tillfälle att remixa bandets senaste singel "All Yours", vrider han upp dubstep-mätaren ytterligare några snäpp. Utan att för den skull få låten att övergå till att bli klubbmusik. Klicka på "Läs mer" för att lyssna.

Submotion Orchestra på Spotify »
Submotion Orchestra på Soundcloud »

Skrivet av av Erik.

Paintbox - "The Night"

2011-03-19T13:12:00.005+01:00

Efter en ganska anonym och försiktig debut med 2008 års Bright Gold and Red är Paintbox tillbaka med en ny skiva. Trion Linnea Olsson, Gicken Johansson och Magnus Helgesson har spelat ihop från och till i snart sex år. Förmodligen är det därför jag upplever The Night som en ganska avslappnad produkt. Medlemmarna tycks veta sina roller, begränsningar och tillgångar.

Utvecklingen sedan sist är i stort sett blygsam, även om bandet nu vågar ta ut svängarna mer. Förvänta dig inget galet à la Of Montreal eller genremixtrande som Vampire Weekend. The Night tar små kliv bort från Bright Gold and Red, utforskar nya tonarter, leker med tempo och takt. Fortfarande är det väldigt hemtamt och familjärt, en utflykt likvärdig med att gå över till grannen för att låna mjölk, och sedan raskt vända hemåt igen. Å andra sidan är The Night en så formsäker skiva att den saknar stora skavanker. Småtrevliga Dream On, melodiska titelspåret The Night och pulserande Traces vittnar om att det visst finns förmåga och ambition att snida ut fina popalster. Problemet är bara att Paintbox låter förvillande lik majoriteten av övrig svensk indiepop.

The Night löser inte bandets identitetsproblem, men skivan är ett litet steg på vägen. Framför allt är den rent musikaliskt betydligt bättre än sin föregångare.

Betyg: V
Recenserat av Emil Johansson.

·> Paintbox på Myspace

Moon Duo - "Mazes"

2011-03-16T10:39:00.015+01:00

Moon Duo består av Ripley Johnson från psykadeliska Wooden Shjips and Sanae Yamad och bildades i San Francisco 2009. Om någon vecka släpps deras efterlängtade album Mazes. Här är titellåten som är den mest tillgängliga och lättlyssnade låten på en skiva fylld med repetitiv mystik, krautiga synthar och psykadeliska gitarrer. Musik gjord för sena kvällar stirrandes mot månens sken, eller om man så vill, månens mystik.

Klifton Filente - "Common Ground"

2011-03-06T19:53:00.004+01:00

Göteborgaren Jonas Lundvall gör stillsam indiepop under namnet Klifton Filente. Common Ground kom för ett halvår sen och är Klifton Filentes första fullängdsskiva. Jonas har tidigare spelat i popduon The Winston Solution och har inte ändrat mycket på popreceptet sedan dess. Klifton Filente känns direkt väldigt hemtamt och tryggt, utan att för den sakens skull bli torrt och tråkigt. Är du svag för akustisk pop från Sveriges framsida bör du ta dig en närmare titt.

» Ladda ner "Common Ground"
» Klifton Filente på Spotify

Skrivet av Emil Johansson.

Kaizers Orchestra - "Violeta Violeta Volume 1"

2011-02-20T23:33:00.010+01:00

Jag vill älska Kaizers Orchestra. Få band förlitar sig så starkt på gedigna konceptalbum. Få band lyckas med konststycket att tas på allvar när musiken ibland kan misstas för Ålandsfärjans kvällsunderhållning. Nu har nya albumet Violeta Violeta Volume 1 kommit ut, ett album som utgör första delen i trilogin med samma namn. Bandets till synes patenterade genreblandning är intakt. På skivans tio spår dras vi in i ett landskap byggt av varierande mängd rock, pop, cirkusarrangemang och östeuropeiska influenser.

Mycket är sig likt i Volume 1, men här finns ett koncepttänk som på pappret är mer ambitiöst än tidigare. Kaizers vill berätta ett storslaget epos i tre delar samtidigt som de vill bjuda på en 10 unika rocklåtar komprimerade på en skiva. Dessa två intressen kolliderar ofta med varandra och fusionen blir själva kontentan av skivan. Tyvärr blir det aldrig riktigt bra. Jag orkar inte bry mig om skivans narrativa kvalitéer när jag inte har hela trilogin framför mig, utan försöker istället uppskatta låtarna så gott det går. Inledande "Philemon Arthur & The Dung" (en blinkning till den mytomspunna gruppen med samma namn) sätter tonen för resten av materialet. Utflippat, skramligt och absurt, visst. Men också väl enspårigt och förvånansvärt svårförståeligt, och i kombination med språkförbistringen är Volume 1 en inte helt lättsmält upplevelse.

Jag lyssnar och njuter av flera av låtarna, men de går sällan in i hjärtat, eller läggs till i hjärnans minnesbank. När jag stänger av musiken känns det som efter en snabbdusch; en intensiv upplevelse som snabbt rinner av. Därmed inte sagt att Volume 1 inte har sina stunder, under "Hjerteknuser" och "Din Kjole Lukter Bensin, Mor" visar norrmännen att de vet vad de gör. Det gäller bara att övertyga oss andra.

Friskt vågat är ju hälften vunnet. Och med två schemalagda uppföljare kanske Volume 1 ses i ett annat sken om något år, som första delen i en naturlig trilogi.

Betyg: VI
Recenserat av Emil Johansson.

» "Violeta Violeta Volume 1" på Spotify
» Officiell hemsida
» Kaizers Orchestra på Myspace

Parachute Journalists

2011-02-16T00:12:00.006+01:00

Parachute Journalists ger oss uppkäftig poppunk med folkvibbar. Musiken är inte på något vis unik, men det uppvägs av ett passionerat driv och några finurliga textrader. Svårare än så behöver det inte vara. Fem singlar och ett live-album finns tillgängligt för gratis nedladdning via Bandcamp. Själv föll jag mest för "Hitler", men här finns ytterligare ett par guldkorn.

» Ladda på Bandcamp

Skrivet av Emil Johansson.

Spellista: Killing Winter Blues

2011-01-14T00:40:00.004+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Midvintern lamslår våra sinnen, jul och nyår är överspelat och väntan på vårsolen verkar hopplös. Vi varierar väl alla vår musikkonsumtion under året, men såhär års är behovet av musikaliskt rusningsmedel extra nödvändigt. En del väljer att fokusera på grå deppmusik under vinterhalvåret, för att det på något vis skulle tillhöra den mörka tiden på året. För mig verkar det ungefär vara som att skjuta sig i foten för att bota skoskaven. Och det ska vi inte sticka under stol med; visst tusan skaver tillvaron lite extra nu i januarimörkret. Kylan som biter dig i kinden, bilen som måste skrapas varenda jävla morgon, förkylningen som förvandlar din näsa till en uppochnervänd fontän och isen som inget högre önskar än att få dig i horisontalläge.

- Vi går mot ljusare tider, hojtar optimisterna och de har rätt. Men det hjälper knappast oss i detta nu. Tur är då att The Goodbye Look ger dig ett lyckopiller i form av en gladlynt spellista. Vi ses på andra sidan.

Spellista sammanställd av Emil och Joakim.

Grafik av Erik.

Intervju med Masquer

2010-12-11T13:00:00.001+01:00

2010 har varit ett strålande svenskt musikår. Och tillväxten känns god. Som gräddnougaten i aladdinasken, som löken på laxen, som det där stora hårda paketet under granen kommer nu Masquer, en kaxig, mörk och egensinnig popduo bestående av Pelle Lundqvist och Kicki Halmos som med sin fina röst med ett sting av desperation får låtarna att andas angelägenhet. Jag når henne mitt uppe i inspelningen av det kommande debutalbumet.

Beskriv er musik.

Åh, det är alltid lika svårt att svara på. Jag skulle nog säga att man hör mycket 80-talsinfluenser. Vi kör ju med synttrummor som flirtar ganska rejält med 80-talet, Pelle har mycket chorus på gitarren och jag på sången. Vi har väl hämtat mycket inspiration från tidiga the Cure och Cocteau Twins, men blandar upp ljudbilden med nyare influenser som M83, Blonde Redhead, XX och Sonic Youth.

Berätta om ert första möte.

Vi minns faktiskt inte vårt första möte. Vi båda är uppväxta på Lidingö och lärde känna varandra i 7an då vi började i samma skola. Pelles mamma kände igen mitt namn från skolkatalogen och berättade för honom att hon och min mamma turats om att sitta barnvakt åt oss när vi var små, upp tills vi var ca ett år ungefär. Sen flyttade jag till en annan del av ön och vi växte upp på olika håll. Men egentligen har vi ju känt varandra sen vi var noll år kan man säga.

Du är medlem i Lowood och ni har tillsammat spelat i bandet Idoru. Varför starta ett nytt?

Masquer började som ett sidoprojekt egentligen. Vi fick inte tillräckligt med kreativt utlopp i Idoru, så vi tog de låtar vi hittat på men som inte riktigt platsat i bandet, och gjorde något eget av dem. Vi satte inga ramar för hur det skulle låta och bestämde att vi skulle försöka slutföra alla låtar vi kom på, hur olika varandra eller konstiga de än lät. Slippa begränsa oss. Det var otroligt roligt och befriande att ha en helt annan ingångsväg till musikskapandet. Vi kände oss som nykära i att göra musik. Det första halvåret var väldigt speciellt på det sättet med Masquer, nästintill berusande faktiskt.

Hur ser fördelningen ut er emellan när ni jobbar?

Det är lite olika. Oftast växer en låt fram när vi är replokalen och spelar. Ibland kommer vi på hela låten, ibland kanske Pelle bara har hittat på lite olika fina gitarrgrejer som vi spelar in. Jag har nästan alltid med dator och ljudkort så att vi ska kunna spela in allt vi kommer på och tar sedan hem och klipper ihop till något slags form. Ibland har jag hittat på synt och sång redan i lokalen, ibland kommer det fram efter att jag klippt ihop Pelles inspelade gitarrer.
Sedan testar jag lite olika trummor som skulle kunna passa. Jag brukar vara så peppad efter vi hittat på något nytt så det blir ofta att jag sitter samma natt och skickar en slask till Pelle på morgonen som han kommer med synpunkter på. Vad som funkar och inte funkar.

Berätta kort om samarbetet med producenten Per Egland.

Vi kände att vi behövde en producent, någon som skulle hjälpa oss att ta låtarna till en ny nivå. Man blir ju lite blind inför sin egen musik. Man hör att det inte är helt hundra, men har suttit så mycket med låtarna att det är svårt att höra vad som skulle behöva ändras på eller förbättras. Vi båda gillade Per Eglands soloskiva jättemycket, så vi skickade iväg ett mail till honom där vi frågade om han ville producera oss, och det ville han. Samarbetet går verkligen jättebra. Det är som att låtarna blir nya igen, fast ännu bättre. Sjukt roligt faktiskt.

Har ni några egna idoler?

De är många, bland annat de jag nämnde när jag beskrev vår musik. Just nu är jag helt såld på ett band från LA som heter Warpaint. Vissa låtar är helt otroligt bra. Det är jag inspirerad av just nu.

Ni har turnerat i Finland. Hur var det?

Jätteroligt! Vi är ju inget känt band direkt men det kom ändå mycket folk till spelningarna. Finländarna är en riktigt bra musikpublik har vi upptäckt. Vi åker gärna tillbaka och spelar.

När släpps skivan?

Det är inte bestämt än. Någon gång under 2011.

Av Johanna Albinzon

-> Masquer på Myspace

Spellista: Oceanien

2010-12-08T21:00:00.003+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Den gemensamma nämnaren för de här banden är att de antingen kommer från Australien eller Nya Zeeland. Och att de är bra så klart. Lite gammalt, lite nytt, lite pop och lite punk och allting härligt "underground".

1. Eddy Current Suppression Ring - "Get Up Morning"
2. Tall Dwarfs - "Little Moon"
3. Look Blue Go Purple - "I Don't Want You Anyway"
4. The Great Unwashed - "Neck Of The Woods"
5. The Chills - "Kaleidoscope World"
6. Super Wild Horses - "Goldentown"
7. King Loser - "'76 Comeback"
8. The Clean - "Do Your Thing"
9. The Lucksmiths - "Camera-shy"
10. Darren Hanlon - "Home"

Spellista sammanställd av Joakim

Omslag av Erik

Intervju med Christian Niva

2010-11-11T15:41:00.003+01:00

Christian Niva är ett av de klarast lysande stjärnskotten på indiehimlen. Med The Quietboy som alias skapar han shoegaze-skimrande discopop. Vi på TGL ville få grepp om mannen bakom artistnamnet, och som bonus ackompanjeras svaren av Nivas senaste remix. Läs, lyssna och njut!

Vem är du? Jag tror att vi alla undrar det lite. Och varför kallar du dig The Quietboy? Föredrar du att göra musik i skymundan?

- Jag är en depressiv halvalkoliserad 30-åring som flydde från droger i Västerås för att bli pank i Stockholm, och jag har aldrig velat stå i skuggan men skuggan vill dessvärre stå i mig.

Hur länge har du sysslat med musik och hur har ditt sound utvecklats på vägen? Gör du allt själv?

- Jag började lira i punkband från 12 års ålder, sen har jag spelat och skrivit låtar till ett dussintal band. tidigt 00-tal kom den elektroniska musiken in i mitt liv genom pop-elektronikan som började gro med akter som The Knife och Postal Service. 2006 släppte jag min första ep med elektronisk lo-fi-pop under namnet Audio Mjao på tyska nätbolaget Corpid och en till EP lite senare under samma namn på Philadelphia bolaget TBTMO. Senare blev jag inspirerad av lite hårdare dansmusik som minimal-techno och elektro. Jag började bygga låtar på ett annat sätt och använda vokaler på ett nytt sätt som kom att bli The Quietboy. Under det namnet släppte jag två mini ep's på ett italienskt skivbolag Family Records 2007. Därefter har jag gjort några lösa spår, haft kontakt med vissa bolag men inte kommit till skott förrän nu då nya låtar blossade upp och jag valde att kalla mig NIVA.

Vad tycker du om uttrycket och genren "chillwave" som har blossat upp så extremt under senaste tiden?

- Själv kallar jag min stil Lowtechsoul men jag har inget emot uttrycket "chillwave", tycker det är bra att flera olika stilar kan passa in under samma benämning, men kan bli lite trist när folk skriver dåliga låtar och försöker gömma det i massa reverbeffekter.

Du har nyligen remixat Blackbird Blackbird. Hur bra kontakt har du med andra artister som rör sig inom samma genretyp? Jag menar, får vi se något samarbete med Washed Out eller Toro y Moi i framtiden?

- Vi känner inte varandra men känner till varandra. Visst har det talats om vissa collabs men alla har rätt mycket just nu när det är sånt högtryck på chillscenen, men framtiden blir spännande.

Hur ser framtidsplanen ut? Blir det ett album eller en EP? Hur kommer denna låta?

- Jag blev ju signad till London bolaget Something In Construction nu i somras som släpper feta akter som Memory Tapes, The Silent League och Air France. Har haft singelsläpp den 15 Aug med "Ghost in my head" och senare kommer hela sexspårs EP:n "Feverish Dreams" att släppas och då blir det fina små mespophits i olika tempo och utföranden!

Varför tror du att inte fler större sidor och dylikt har uppmärksammat dig? Det är mest i undergroundvärlden du har exploderat.

- Svår fråga, jag har bara haft några låtar ute genom bloggar så jag är ganska färsk på scenen. Jag tror och hoppas vi kommer få se en annan bild av det hela när SIC REC och mitt management tar hand om det hela.

Vad var din tanke när de släppte ifrån dig Ghost In My Head? Fanns det några tankar om att det faktiskt kunde bli stort?

- Nej, jag trodde aldrig den skulle få sån genom slagkraft som den har fått. Det känns ganska sjukt men jag har faktiskt hört av riktigt stora bolag som är intresserade av låten.

När får vi se dig göra spelningar, både utomlands och i Sverige, på allvar? Göteborg needs you.

- Jag kommer göra lite småspelningar runt om i Sverige och och några i Europa men vi väntar med en riktig turné tills min platta är släppt och allt är i rullning. Åhh älska Göteborg, alltid bästa musikstaden!

Du har släppt all din musik gratis hittills. Är det något du kommer att fortsätta med? Finns det inget ekonomiskt syfte med ditt skapande?

- Nu när jag har ett bolag i ryggen blir det svårare att släppa nån egen musik gratis men jag kommer lätt att göra remixes och andra samarbeten som inte har nått ekonomiskt syfte.

Vad lyssnar du på privat? Vilka är dina huvudinfluenser?

- Just nu jag är mycket inne på post-dubstep/dnb typ Mount Kimbie, Joy Orbison, Dark Sky, Scuba mfl. Jag är också stort fan av beatmakare som J-Dilla, Flying Lotus men också såklart mespop som Beach House och Bon Iver mfl.

Intervju av David.
Sammanställt av Emil.

·> NIVA på Bandcamp
·> NIVA på Myspace

The Concretes - All Day (Niva Remix) by NIVA

Intervju med Jim Hanft

2010-10-23T10:37:00.003+02:00

Amerikanen Jim Hanft har i dagarna släppt sitt nya album på det svenska skivbolaget Veranda Records. På skivan Weddings and Funerals blandas amerikansk folkrock med svensk produktion. TGL ställde ett par frågor för att reda ut hela historien.

You often hear about scandinavian artists traveling to the States to produce their records. But you've done the opposite, how did you end up doing a record in Sweden?

I met up with Veranda Records at a show of mine in New York City. After my set, I was approached by Veranda and a few weeks later we were talking about working together. Next thing I knew Samantha Yonack (the hot chick I sing with) and I we're in Stockholm recording with a bunch of great Swedish musicians. It all happened really fast, but it felt so good so I just went with it. Also, in talking with the producer, Lasse Mårtén it seemed as though we were totally on the same page in regards to the kind of record we wanted to make.

In your perspective, what's the main differences between USA and Sweden when it comes to producing records?

Well, I've made two albums. One I produced myself and this new one, "Weddings Or Funerals" that was produced by Lasse. So in that regard the experience is completely different. But to break record making down between US and Sweden I would say that sometimes artists in the US get really wrapped up in making that perfect recording of a song. Sometimes they'll record the song 5 or 6 times, spending lots of money along the way to do so and in the end going with the first version or just never releasing the song. From my experience with Sweden and the musicians and producer I worked with, the process was very organic and was about capturing great moments and great sounds. In the end, this process allowed us to record a lot more songs and be as honest as we could with the material.

Your new record is called "Weddings or Funerals", which is also the name of the last track, why did you choose that title?

The song is one of the most cut and dry personal songs that I've ever written. It came at a time when I found myself flying back and forth between the east and west coast attending a lot of weddings and funerals. The particular event that inspired the song was a funeral for my Aunt in North Carolina. I realized that at this point in my life I was only seeing her as well as other family members at either weddings or funerals. In turn I realized that a lot of the songs on the record were dealing with either the beginning or ending of love and it seemed like a fitting name. On top of all that, in the studio this was the song that sort of knocked the wind out of me when we were recording.

Which one of the album's tracks are you most satisfied with? Why?

I would say, "Beware My Love." Something about the fact that it was just one take with no overdubbing feels so honest. Also, with this song I was trying some new things regarding the songwriting process - writing lyrics before picking up a guitar - which I rarely ever do, efficiently. So it's exciting to hear a song that came out of that process come to life on a record.

What's it like reading reviews of your own records?

I think it's sort of like watching a romantic comedy. Sometimes you're smiling and feeling really giddy and other times you're like, "oh shit, I can't believe he just made out with his ex-girlfriend." And you're hating that all of these things have gone so wrong to make two people in love not understand what really happened. But hopefully if you're lucky they'll be a cool slow motion running scene in the rain as the two lovers forgive each-other over a passionate kiss, and if you're REALLY lucky it will cross fade to the bedroom. In short, I think it's important to look at them once in a while; but then to put all that away when you sit down to write or perform.

If you were to choose one album in the history of music, that has had the deepest impact on you, which would it be? Why?

I would say, "Ten" by Pearl Jam. It's not necessarily my favorite album of all time, but it was the first CD I ever bought. Back in the nineties it was sort of like, whatever CDs you owned that's all you listened to. And for awhile, I had one. What really struck me about Pearl Jam beyond the energy and balls of the music was their ability to bring people together. I remember I started relating to other kids at school who liked Pearl Jam and forging friendships over the love for the music. Kids I never would've talked to otherwise. Then when I saw them in concert, the fan community and all of these people sharing a love for the same thing made me realize the power of music beyond just listening to an album on your headphones and crying underneath your sheets. Which, don't get me wrong, is powerful in it's own right. In the end, I think that's why I really started playing music.

"Weddings and Funerals" is released this week in Sweden, what will you do next? Any tours?

Right now, we're touring in support of the album in Sweden. We'll then head back to the US continuing to tour and work on releasing "Weddings Or Funerals" in other territories, until we eventually take over the world. Then, in the summer we'll be back for a summer tour in Sweden. Can't wait! Especially, because it's getting rather cold now.

Intervju av Emil.

(Recension av Weddings and Funerals publiceras inom kort.)

·> Jim Hanft på Spotify
·> Officiell hemsida
·> Jim Hanft på Myspace

Intervju med Little Children

2010-10-17T20:55:00.003+02:00

Linus Lutti är mannen bakom soloprojektet Little Children, som i september gjorde skivdebut med In Silence. Jazz räknas som en stark inspirationskälla till en skiva där Linus röst ständigt har den självklara huvudrollen. Ofta introvert, alltid lågmält och ibland intensivt ödesmättat. TGL har tagit ett snack med indiehöstens ljusaste stämma.

Berätta om hur Linus Lutti blev Little Children. Hur gick det till?

Det var när jag var ute på turné med mitt dåvarande projekt som jag hade tillsammans med Ann-Sofi Lundin (Idiot Kid) och satt på ett hotellrum som idén växte fram. Jag visste redan innan att jag skulle vilja jobba med detta som ett soloprojekt. Den kvällen skrev jag låten Salvation.

Varför valde du artistnamnet Little Children?

Efter många OM och MEN blev det till slut Little Children efter en låt av min favoritartist Ornette Coleman (Children). Passar mig ganska bra eftersom jag har ett behov av att bejaka min barnslighet.

När togs beslutet att släppa In Silence?

Redan efter jag skrivit första låten. Jag visste att jag hade kraften, orken och idéerna till ett album. Jag blev också pushad av min producent Johan Berthling och även av skivbolaget Licking Fingers som hade visat intresse av att släppa en fullängdare med mig.

Hur gick arbetet med skivan? (Motgångar/framgångar?)

Det var en ständig ström av motgångar tycker jag så här i efterhand. Stressen och pressen av att duga till var och är väldigt jobbig för mig. Framgången blev ju till slut att plattan blev färdig och att Magnus Högmyr snappade upp min musik och rekommenderade mig vidare till Playground (skivbolaget som gav ut In Silence red. anm.).

Vilken låt på In Silence är du mest nöjd med?

Salvation. En otroligt vacker låt som jag är himla stolt över. Blåsarret är helt fantastiskt och skrivet av Magnus Granberg.

Hur kändes det att läsa recensionerna av skivan?

Jo, bra tror jag för det mesta. De flesta har ju varit väldigt fina och positiva. Det är väldigt jobbigt att läsa recensioner tycker jag.

Vad kan vi förvänta oss härnäst från Little Children?

En turné tillsammans med ASS i början på november. En förbandsturné med The Concretes i november och en Londonturné senare samma månad. En uppföljare till In Silence är redan inspelad (tio låtar med arbetsnamnet In Hau).

Om du fick välja ett album som haft starkast påverkan på ditt liv, vilket skulle det vara? Varför?

Van Morrissons Astral Weeks. Mitt ex går ej att spela längre för att det är så utslitet. Ett fantastiskt och fritt inspelat album.

I en tid då en stor del av popmusiken hämtar influenser från folkrock och postpunk avviker In Silence rejält med sitt avskalade sound. Varifrån hämtar du inspiration?

Mycket i jazzen. Ornette Coleman, Albert Ayler etc. Jag är så j...a trött på att man inte kan slappna av i sitt låtskriveri så att man kan få låta instrumenten och sången låta som det gör. Effekter och pålägg är överskattade i längden.

Vad sysselsätter du dig med utanför livet som artist?

Jag är mångsysslare.

Intervju av Emil.

·> Little Children på Spotify
·> Little Children på Myspace

Spellista: That Spacey Shit 2

2010-10-08T00:07:00.002+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

En uppföljande spellista till That Spacey Shit! Låtar som antingen anspelar på eller låter som rymden.

1. The Hidden Cameras - "Origin:Orphan"
2. Grant-Lee Phillips - "Little Moon"
3. Empire of the Sun - "Walking On A Dream"
4. Husky Rescue - "When Time Was On Their Side"
5. 65daysofstatic - "Fix The Sky A Little"
6. The Asteroids Galaxy Tour - "Satellite"
7. Phantogram - "Futuristic Casket"
8. I Am Kloot - "The Moon Is A Blind Eye"
9. Windsor for the Derby - "Queen Of The Sun"
10. Reporter - "The Moon"
11. Blind Man's Colour - "The Planets Explode"

Spellista sammanställd av Emil

Omslag av Erik

Intervju med Ludwig Bell

2010-09-17T12:04:00.006+02:00

"Vi pratar pop och politik, skivomslag och valpaket till latte på kredit" sjunger popbandet Peggy Lejonhjärta i låten "AB Stockholmshem". Bortsett från det där med latte på kredit (vi betalar för kaffet) skulle de lätt ha kunnat sjunga om mitt möte med albumaktuella Ludwig Bell. Vi tar till och med upp det här med att bo i Stockholm.

I låten "Stockholm blues" på plattan sjunger Ludwig om en person som dissar Stockholm i DN Kultur. I vanliga fall när Ludwig skriver låtar kommer inspirationen inifrån. "Stockholm blues", i egenskap av reaktion på något utifrån, är alltså något av ett undantagsfall. Han tycker att det är onödigt att slentrianmässigt hacka på Stockholm, som en del kulturarbetare gärna gör i intervjuer. Det ska dock inte vara en PR-låt för Stockholm. Ludwig ville bara nyansera bilden lite. Han menar att det ytliga som många påstår är typiskt för Stockholm bara är en liten del; en del som man kan undvika om man vill. Dessutom tycker han att Stockholm är en fin stad.

- Det är klart att det är ännu roligare i New York, men jag trivs rätt bra.

I sitt förra band Dreamboy skrev Ludwig texter på engelska, men med sitt soloprojekt har han (i likhet med t.ex. skivbolagskollegan Andreas Söderlund) gått över till svenska. Han tycker dock, till skillnad från Söderlund, att det är svårare att skriva på svenska. Enligt Ludwig själv var Dreamboys engelska texter bra ("men det är egentligen inget folk bryr sig om"). Han kunde ändra och peta i de texterna, tänka på vad han skrev, klura och omformulera sig. Det går inte nu. De svenska låtarna är i princip sina första versioner. Det blir vad det blir, helt enkelt.

- Jag har märkt att jag bara kan skriva ned precis det som kommer i huvudet. Och förhoppningsvis blir det bra. Det kanske blir skitdåligt, men jag kan inte göra så mycket mer åt det.

När jag frågar om han tycker att det gör texterna mer ärliga tvekar han inte på svaret. Klart att det gör. Men han är lika snabb att påpeka att ärligt inte behöver vara bra, utan lika gärna kan vara "åh, i morse vaknade jag och var sugen på kokta ägg". Ärligt - ja. Bra poptext - nja... När man har så få rader att uttrycka sig på behöver man mer finess än så. Till exempel är det en fördel om texten och melodin sitter ihop. Och även om det är svårare att skriva på svenska gör det låtarna mer direkta, eftersom man förstår exakt vad han säger och inte behöver tänka till på engelska.

- Det är ett filter. Oavsett om det är engelska som alla kan så är det ett filter som gör att det är svårare att träffa lika direkt, liksom. I hjärtat.

Ludwig har aldrig levt på musik, och därför aldrig behövt få ut en platta eller turnera för att betala hyran. Det hela är egentligen väldigt enkelt. Han skriver låtar för att han älskar, och behöver, det. Andra människor hör låtarna, tycker om dem, vill ge ut dem på skiva och ber honom komma och spela - men det är egentligen bara en bonus som kommer efter ruset det är att skriva låtarna. Om vi kan förvänta oss fler svenskspråkiga album från Ludwig är således inte upp till honom själv. Han gör sina låtar så bra som möjligt, och om andra tycker likadant är det bara skoj.

- Får jag idéer till tio nya så gör jag det jättegärna, det är det jag tycker är roligt, det är det jag helst vill göra. Men nästa tio kanske folk inte tycker är lika bra.

När vi talar om inspirationskällor återkommer vi till ämnet att skriva texter. Förutom Beach Boys blir Ludwig väldigt peppad av alla samtida svenska låtskrivare, och han talar väldigt engagerat om vad som skiljer Markus Krunegårds texter från Christopher Sanders. Utöver de två namedroppar han Annika Norlin och Anna Järvinen.

- De skriver så bra texter, och på helt olika sätt. De har helt egna stilar men de har ändå hittat ett tilltal som känns okonstlat, som känns som deras tilltal och som funkar så jävla bra med den musik de skriver.

Christopher Sander är inte bara inspirationskälla till Ludwig - de är även bandmates. De två har nämligen, tillsammans med två andra, ett "hemligt" band. Bandet har aldrig repat, men rent teoretiskt är det grymt bra. De behöver dock byta namn eftersom det nuvarande är "på tok för långt".

- Om det någonsin ska bli ohemligt måste vi byta namn.

Eftersom riksdagsvalet stundar känns det ofrånkomligt att prata lite om politik. Den som lyssnat på "Normandie - Landskrona", öppningslåten på plattan, kan ana sig till vilken sida om mitten herr Bell lägger sin röst. "Min älskling, du och jag, vi tror på nått/vi kommer aldrig rösta blått" ... Att skriva politiskt är svårt att göra bra (jfr. vilken vallåt som helst), men Ludwig ville ändå testa. Trots att han kan tycka att politiska låtar lätt blir löjliga och består av klyschor som egentligen inte säger så mycket.

- "Man ska ta hand om de sjuka och svaga", ja, men nånstans känner jag att det vill väl Fredrik Reinfeldt också. Det kanske bara är så att han inte har fattat hur man gör.

Intervju av Anna.
Foto av Amanda.

·> Ludwig Bell på Spotify
·> Ludwig Bells blogg
·> Ludwig Bell på MySpace

Spellista: Shimmering '80s

2010-09-04T17:17:00.001+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Vad ska man säga? Jag är väldigt svag för både R&B (pre-1996) och det karaktäristiska 80-talssoundet.
Det är därför kanske inte alltför konstigt att jag är extremt svag för 80-tals-R&B. Och tro absolut inte att jag ser det som någon slags kitsch. Detta är kvalitativ pop. Yum.

1. Hiroshima - "One Wish"
2. Change - "Change of Heart"
3. Loose Ends - "Tell Me What You Want"
4. Deniece Williams - "Next Love"
5. Mtume' - "Hips"
6. Keith Sweat - "Something Just Ain't Right"
7. Luther Vandross - "I Wonder"
8. Guy - "Groove Me"
9. Alexander O'Neil - "Do You Wanna Like I Do"
10. Teddy Pendergrass - "Joy"

Spellista sammanställd av Erik

Omslag av Erik

Intervju med Andreas Söderlund

2010-08-22T16:58:00.006+02:00

När jag träffar Andreas Söderlund är det exakt tolv timmar sedan han hoppade runt på scenen, iklädd indianskrud och päls, och sjöng sina låtar om eskapism på diskret sydsvensk dialekt. Klockan är två på eftermiddagen Way Out Wests andra dag. Solen lyser med sin närvaro, en ung poppare spyr utanför Subway och de flesta festivalbesökare är och ser The Drums. Andreas mår enligt egen utsago "lite för bra för att det ska vara sant".

– Men jag känner att det kommer att smälla till snart.

Andreas Söderlund har tidigare spelat och sjungit i band som Niccokick och Sounds Like Violence, men som soloartist känner han att han vill leka lite med hela grejen att ha en image. Därav utklädnaden - trots att han egentligen får ångest av maskerader. Att det blev just indianskrud är faktiskt bara en slump.

Han var på sin bästa väns bröllop, och där fanns en hörna där man kunde klä ut sig. Andreas, lite småfull, fick tag på en indianskrud och en pälsjacka. Sedan ägnade han kvällen åt att klä ut sig istället för att hänga på bröllopet. När bilderna från bröllopet framkallades var det någon som såg en bild på Andreas i indianutstyrseln och sa "det här fotot, är inte det lite såhär skivomslag?". Det fotot, från Andreas' första maskeradsession, fick också bli skivomslag. Väldigt simpelt.

– Jag kommer nog alltid på något sätt vara utklädd om jag ska göra den här sologrejen. Så kan jag kanske bearbeta min ångest över att klä ut mig.

I mina efterforskningar inför vårt möte kom jag över en statusuppdatering på Facebook som löd ungefär "har skrivit en jullåt". Mycket spännande och förbryllande. Att det skulle vara en låt om julen visar sig dock vara en överdrift. Låten i fråga heter Tomten, Per Oscarsson och jag och är en slags hyllning till Neil Youngs låt Pocahontas, där Neil sjunger "Marlon Brando, Pocahontas and me". Andreas vill fånga samma drömska känsla som Neil Young gör. Han vill däremot inte att det ska bli en uttalad jullåt bara för att han namedroppar tomten (och förmodligen kommer att ha julbjällror i början). Låtar som finns till för att vara juliga är inte ett koncept som tilltalar honom nämnvärt.

– Det finns bara en bra jullåt och det är den där Pogues-låten (Fairytale of New York, red. anm.). Första gången jag hör den varje år blir jag gråtfärdig. Lite den känslan vill jag kanske att folk ska få.

Nytt för soloprojektet är förutom indianskruden att låtarna är på svenska. Andreas höll på med någon slags tredje Niccokick-platta, men kom inte vidare med texterna på engelska.

– Det är mycket lättare att göra ackord, melodier, sätta ihop en låt, men sedan när det kommer till texten så bara "fan vad tråkigt". Bara samma gamla ord.

Han kände sig helt enkelt tvungen att testa på svenska. Det första han gjorde var att försöka översätta en The National-text, och även om det projektet aldrig slutfördes fick det honom att börja skriva egna texter på svenska.

– Jag känner att det blev jävligt bra, jag känner att jag kan nå ut på ett annat sätt med mina, och andras, känslor.

Men helt och hållet har han inte övergett engelskan. Det är sant som det står i senaste numret av Gaffa; en engelsk version av albumet Daustralien är under construction. Det finns en engelsk version av andra singeln Hawaii som enligt Andreas är "jävligt bra, lite rockigare nästan", eftersom han kommer in i ett rock-flow när han sjunger på engelska. En naturlig följd av att ha skrikit i bandet Sounds Like Violence, får man anta.

Den mest finstämda låten på albumet heter Pappa pappa, varför gråter jag?. I förstasingeln Daustralien sjunger han "pappa skakar på huvudet". I öppningsspåret Def Leppard bil sjunger han "pappa säger jag har blivit bitter". Det är klart att man undrar om det finns några daddy issues där. Svaret visar sig vara mycket enkelt - det hela har inte med familjeförhållanden, utan med språkbytet, att göra.

– Jag har ju bara precis börjat sjunga på svenska, och det ordet har helt enkelt återkommit eftersom det är skönt att sjunga.

I videon till låten Daustralien rör sig Andreas i vad som ser ut som ett industriområde. Han går mellan containrar på en soptipp och plockar upp pälsjackan, de vita skorna och indianskruden. Innan en minut av låten gått är han utklädd som sitt alter ego. Han sminkar sig med sot, tänder eld i en hink som han dansar runt, spelar gitarr med en kvinna i pälsmössa, tar en yxa och halshugger en docka, och slår sönder en gitarr.

– Det är lite så mitt alter ego föds.
– Ur sopor?
– Ur sopor, haha, nej, men det är en kul idé. Även fast det på riktigt föddes på bröllopet så ville jag ändå ha en idé i en video.

Området där videon är inspelad ligger i Kirseberg i Malmö. Där finns kolonilotter, röda tegelbyggnader från början av nittonhundratalet, ovan nämnda soptipp, ett ställe där de renoverar tågvagnar, en husvagnsparkering. Och en värmecentral där Andreas studio Värmen ligger. Men det är det ingen i området som vet. Man sköter sitt och frågar inget. Andreas erkänner att han, trots att han röstar på Miljöpartiet, ibland har åkt dit med sopor och lagt i en container.

– För ingen bryr sig vad jag gör där. Det är helt laglöst område. Det var så jag fick idén till videon.

Även Hawaii är inspelad i det laglösa området, i samma hus som studion. Om nästa video filmas i en kolonilott, på husvagnsparkeringen eller kanske till och med vid ett trasigt tåg återstår att se. Flummigt och laglöst lär det i vilket fall bli.

När vi har förevigat Andreas och skiljs åt för att gå in på festivalområdet har vi båda som mål för dagen att se Pavement och Håkan Hellström. Jag skakar hand med Andreas, tackar honom, ser hans gula Fjällrävenryggsäck guppa iväg. Och hoppas i mitt stilla sinne att popparen som spydde hinner återhämta sig innan Håkan.

Intervju av Anna.
Foto av Amanda.

>·> Andreas Söderlund på MySpace

Bildspel: Emmabodafestivalen 2010

2010-08-08T14:56:00.001+02:00

Foto av Emil.

Spellista: Ready to Be Heartbroken

2010-08-07T13:06:00.001+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Hur beskriver man en lista med poplåtar om olycklig kärlek utan att det känns obeskrivligt klyschigt?
Jag hade ingen aning. Allt jag skrev kändes fel. Så jag bad en TGL-kollega om råd.

Jag: Jag får ingen ordning på beskrivningen, allting blir sjukt töntigt.
Erik: Varför blir det töntigt då?
Jag: Jag vet inte. Kanske för att det är jävligt ocoolt att vara ready
to be heartbroken. Eller nåt.
Erik: Du skulle ju kunna... sno ett passande citat.

Och jag insåg varför det kändes så svårt. TGL är indie. Och att vara indie, det vill säga oberoende, är raka motsatsen till att vara kär. I synnerhet olyckligt så. Det här är alltså en lista med indielåtar om att vara oindie i hjärtat. Jag hoppas att de bidrar till ökad känslomässig indie-ness.

1. Lloyd Cole and the Commotions - "Are you Ready to be Heartbroken?"
2. [ingenting] - "Ingenting Duger"
3. Martha Reeves & the Vandellas - "Love (Makes Me Do Foolish Things)"
4. She & Him - "Gonna Get Along Without You Now"
5. Allo, Darlin' - "If Loneliness Was Art"
6. Slow Club - "Giving Up On Love"
7. Sandie Shaw - "Jeane"
8. Bedroom Eyes - "Hand-In-Hand Grenade"
9. The Radio Dept. - "I Don't Need Love, I've Got My Band"
10. Camera Obscura - "Lloyd, I'm Ready to be Heartbroken"

Spellista sammanställd av Anna

Omslag av Erik

Intervju: Jeniferever

2010-08-04T20:19:00.011+02:00

Väldigt många musiker försöker i sina verk återskapa den där känslan som kallas kärlek. I ord, i musikaliska flykter. De allra flesta skulle jag vilja påstå. På ett eller annat sätt verkar vi människor alltid återkomma till ämnet. Skildringar av individer som kommer så nära varandra att det gör ont är inte svårt att hitta. Shuffla ditt iTunes och ge det tre, fyra låtar. Eller gå igenom ditt fysiska musikbibliotek för den delen.
Men det är en svår balansgång, det där med att tonsätta mänskliga relationer. Lika lätt som det resulterar i platt nonsens, lika svårt kan det vara att undvika desperat nakenhet som ger en obehaglig eftersmak. Därför är det inte så konstigt att många av de band jag håller närmast om hjärtat lyckas pricka precis rätt nerv och tonläge i sina försök att skildra kärlek på gott och ont. Jeniferever är ett av de allra främsta banden inom området. Jeniferever är antagligen en av Sveriges mest välbevarade musikskatter.

Förra året var jag på indierockarna Grand Archives spelning på Pustervik, Göteborg. Av någon anledning kom jag, min vän och någon ur bandets crew in på svensk musik, och i synnerhet postrock. Vi har skrivit mycket om genren här på TGL; vi har intervjuat EF och recenserat Immanu El, nu senast analyserat Dorenas nya alster. Ändå var det just Jeniferever som med imponerande tonfall lades fram på bordet av den USA-bördiga tjejen. Men det är ett grovt misstag att bara kategorisera Uppsalakvartetten som postrock. Det här är mer. Expanderande på så många plan. När Kristofer Jönson sju minuter och 37 sekunder in i låten "Nangijala" sjunger "Two summers passed but the winters didn't. You move but you keep coming back." vill jag aldrig mer vara ensam. När ljudmattan i "Opposites Attract" virvlar runt Jönsons stämma behöver jag ingenting annat. Som om Explosions In the Sky käkade lite anabola och skrev vacker dagbok med hjärtan ovanför i:na istället för prick. Ibland med en pil igenom. Ofta med en pil igenom. Jeniferever skapar musik som antar konvexa former. Du hittar ingenting liknande. Ordet emotionellt ges en helt ny dimension.

Debuten Choose a Bright Morning släpptes 2006. Skivomslaget inger lugn, en liten stuga vid en å, med gröna berg som omger i bakgrunden. Låt det inte lura dig. Albumet är allt annat än en idyll. Visserligen finns där ett underbart vackert sound med motorväg till tårkanalerna, men under hägrar mörkret.
Uppföljaren Spring Tides släpptes förra året. Taggen "reasons to get up in the morning" på Last.fm säger det mesta. Det är hårdare, mer betong och mindre gräs. Men lika många högtflygande utflykter i volym och adrenalinfyllda gitarrslingor. Och samma fina texter. "Ox-Eye" var en av många skapelser som cementerade faktumet att uppmärksamheten kring bandet inte alls stämmer överens med talangen.

Jag är så glad att Jeniferever finns. Men under 2010 har det varit rätt tyst. Jag tror inte att jag varit det enda oroliga fanset. Men så annonserades att ett nytt album var på gång, och vi på TGL var inte sena att kontakta bandet. Visserligen väntas det hela dröja ytterligare ett tag men vi kunde inte riktigt hålla oss. Nedan följer en intervju med sångaren Kristofer. I Sverige är vi ganska exklusiva med det här just för tillfället och det är ingenting annat än för jävligt. Jeniferever förtjänar otroligt mycket mer uppmärksamhet och vi kan bara hoppas att det ökar i takt med att releasen närmar sig. Tills vidare - håll till godo.

TGL: Vad har hänt sedan ni släppte Spring Tides? Vad mottagandet som ni förväntade er?

Kristofer: Sedan släppet av Spring Tides har vi inte haft en lugn stund. Vi turnerade Europa några vändor med skivan under våren, sommaren och hösten 2009. Var ute sammanlagt fyra-fem månader och mellan varven hemma så påbörjade vi skrivandet av nästa skiva. Efter det, under hela 2010, har vi hållit fritt från turnerande så vi kunnat ägna all tid och fokus åt skrivandet.

Vi hade nog egentligen inga direkta förväntningar på hur mottagandet på skivan skulle se ut. Vi hade precis lämnat vårat gamla skivbolag Drowned in Sound och skrivit på för Monotreme så med nytt folk ombord var det bara att åka och se hur det funkade. Så för vår del var det mest skönt att få ut skivan efter all turbulens och tid som gått sedan Choose a Bright Morning - det blev ju drygt tre år mellan skivorna pga skivbolagsbyte och så vidare. Men mottagandet har varit bra och även om inte skalan vi jobbat på växt så sjukt mycket sedan debuten så har den tagit oss till en massa nya platser med en massa nya fina lyssnare.

Ni jobbar med ett nytt album nu. Kan ni ge oss någon info kring arbetet?

Vi påbörjade inspelningen för bara någon dryg vecka sedan nere i Svenska Grammofonstudion i Göteborg tillsammans med Oskar Lindberg, där vi har lagt grunder till hela albumet. Nu är vi tillbaks hemma uppe i Uppsala i vår egna studio och kommer jobba här i ytterligare en månad för att sedan mixa albumet i en studio i Stockholm i början på hösten. Det blir tillsammans med Magnus Lindberg från Cult of Luna som även mixade Choose a Bright Morning och Spring Tides.
Det är alltid svårt att säga hur något låter när man är mitt uppe i det men låtmässigt kan man väl säga att det är mer upptempo och popigt, och bitvis mer konventionell låtuppbyggnad än tidigare två album. Bitvis är det nog även mörkare och hårdare än något vi någonsin tidigare gjort. Produktionsmässigt är ju också svårt att säga såhär i början på själva inspelningen men det kommer nog låta mer klassiskt och gammalt, utan att vara retro om det nu finns någon logik i det. Fint blir det i alla fall. Varje släpp man gör blir naturligt en utveckling från det man gjort tidigare, för oss är det oftast inte medvetna val utan snarare att man automatiskt drar det åt ett nytt håll varje gång. Det är trist om man står och trampar i samma spår för mycket men fint om det ändå finns en röd tråd i allt man gör vilket jag tycker det gör med vår musik. Den kan låta på lite olika vis men man hör nog alltid att det är vi.

Det känns som att ni mer och mer går ifrån postrocksoundet, låter sången få mer plats och använder mindre instrumentala gitarrpartier. Håller ni med och, i så fall, är detta något som fortsatt att utvecklas i samma riktning även på det nya materialet?

Precis, vi har liksom aldrig tänkt att vi ska spela just postrock utan det var bara ett fack vi blev placerade i, i början när vi började släppa musik. Vi kom i en tid då mycket instrumentell och ambient musik började dyka upp och då blev det väl bekvämt att placera oss där också. Så för oss har det aldrig varit ett medvetet val att försöka anamma något särskilt sound utan det har varit en etikett som recensenter och konsertarrangörer satt på oss för att vi råkat låta som vi gör. Sen att det successivt har ändrats från hur vi lät för fyra-fem år sedan har som sagt inte heller det varit något särskilt medvetet val. När vi gör musik planerar vi inte särskillt mycket i förväg hur resultatet skall bli utan låter det som vill hända, hända. Sen är det klart att en bidragande roll är att man ledsnar på en del sätt att jobba efter ett tag och vill prova nya vägar att gå och då ändras väl kanske resultatet med det. Lika mycket som det vi gör nu skiljer sig från det vi gjorde på första albumet eller första EPn, lika mycket skiljde ju det sig i sin tur från den musik vi gjorde innan dess när vi var yngre. Det blir som en konstant utveckling på något vis, man vill aldrig riktigt stå still på samma plats allt för länge.

Jag tror att man nog kan säga att det nya dras ännu mer bort från det soundet du nämner än förra skivan, både låtmässigt och produktionsmässigt. Dock finns det inslag av det folk förknippar med postrock som nog alltid kommer finnas kvar, med episka, stora partier och orkestrala delar, helt enkelt för att det är en del av det vi gör och något vi gillar.

Texterna tar ganska mycket plats i er musik, till skillnad från många av era "konkurrenter". Svenska bandet EF har i intervjuer sagt att deras texter ofta inte betyder något speciellt, utan bara finns där för att låta vackert. Hur ser ni på era texter? Jag får känslan av att de är en mycket vital del i er musik. Skrivs musiken eller texten först?

Musiken skrivs alltid först, även om mycket av det som finns i texterna kanske kretsat i mitt huvud långt innan att vi skrev musiken. Jag tycker om att skriva texter för ett specifikt ändamål, då hör liksom texten och musiken ihop på ett helt annat sätt än om man placerar en färdig text på en låt. Olika låtar, ljud, stämningar kräver olika ord, trots att innehållet kan vara exakt det samma. Jag tror att alla vi tycker att text är väldigt viktigt i musik och ingen av de andra tre skulle någonsin släppa igenom en text man ogillar. Jag tycker det märks när folk inte bryr sig om texterna de skriver och då låter det både oärligt och dåligt tycker jag. En fin, vacker text och en vacker låt kan verkligen förstärka varandra och göra att det blir så mycket större och det tycker jag man ska försöka ta till vara på, åtminstone försöker jag göra det själv.

Men alla har ju sina tankar och idéer med sin musik - såklart - och det som är rätt för oss behöver ju inte vara det för andra. Själv tycker jag t.ex. inte att sången låter vacker om orden för mig är tomma. I vår musik så händer det aldrig att texterna lämnats åt slumpen utan de har alltid en viktig roll, i synnerhet för mig som skriver de flesta texterna. Jag tror många som lyssnar på vår musik lyssnar mycket till texterna med och dess innehåll med vilket känns sjukt fint. Det är många som hör av sej om tankar och minnen kring texterna eller hur texterna har spelat en roll i deras liv på nått vis, stundtals sjukt rörande berättelser. Folk har till och med tatuerat in mina texter vilket känns helt surrealistiskt, men sjukt fint det med.

I låten "From Across The Sea" - en av flera mindre ljusa speglingar av kärlek - nämns Emily. Vem är hon?

Jag vill inte gå in för mycket på vad texter handlar om, utan tycker att den som lyssnar får skapa sin egna bild och tolkning. Men just den texten är skriven som ett brev till en jag känner som heter Emily och handlar om någon helt annan. Ett sätta att skriva av sig gällande sånt som gör ont antar jag, någon slags form av ventilering. Men vem Emily är vet bara hon, jag och några till och så får det förbli.

Min personliga favorit från Spring Tides är Nangijala. Också denna har en väldigt dyster, melankolisk känsla över sig. Vad handlar låten i grund och botten om?

Den handlar om att inte kunna släppa taget om det som gör att man mår dåligt och att inte kunna släppa taget om något som redan är förlorat.

Namnet Jeniferever är taget från en Smashing Pumpkins-låt med samma namn. Har ni lyssnat mycket på dem genom åren?

Visst har vi nog alla lyssnat en del på SP i vår ungdom men skulle inte kunna påstå att det är ett band som har influerat oss eller påverkat vår musik märkvärt. Namnet kom från vår första gitarrist Johan som slutade efter första EPn, han däremot, han har lyssnat mycket på Smashing Pumpkins. När vi precis spelat in vår första demo för typ tio år sedan så träffade han Billy Corgan av en slump på stan i Stockholm och gav honom demon. Vi hörde aldrig av honom så jag antar att han antingen inte lyssnade på den eller tyckte att den sög. Båda alternativen känns fullt rimliga och befogade.

Finns det en framtid för musik som er i svensk musikindustri? Jag menar, tror ni att man kommer kunna överleva på denna typ av musik i framtiden?

Tycker att framtiden ser ljusare ut för den typ utav musik som vi håller på med i Sverige idag än vad det gjorde när jag började göra musik för femton år sedan. Bara de senaste fem-tio åren tycker jag att bredden på musik har ökat sjukt mycket både i och utanför Sverige.
Dock har Sverige aldrig varit något vi ägnat särskilt mycket tid och energi åt, åtminstone inte sedan vi började turnéra ordentligt. Det finns så pass mycket bättre förutsättningar utanför Sverige för att jobba med musik, både livemusik och när det gäller skivförsäljning och placering av musik i film etc. Så den kraft man får lägga på att göra något i Sverige får man så pass mycket bättre utdelning på utanför landet så det blir som naturligt att man håller sig hemifrån. Sen finns det bara ett visst utrymme i svensk musikkonsumtion. Samtidigt kommer det sjukt mycket musik ifrån Sverige så långt ifrån allt ryms i etern här. Vi skulle gärna spela mer i Sverige om förutsättningarna var bättre men det är lite utanför vår kontroll - så tills vidare så förblir vi nog mestadels utanför landet. Men överleva på den här typen av musik kan man absolut göra, men kanske inte om man försöker göra det på hemmaplan.

Vart är det mest tacksamt att spela, geografiskt sätt? Och har ni något turnéminne att delge efter den tid på vägen ni spenderat?

Det beror lite på om man ser det ur ett ekomomiskt perspektiv eller ur ett emotionellt perspektiv. Av de territorier vi turnérat än så länge så är det mest fördelaktigt ekonomiskt att turnéra Spanien, Tyskland, Schweiz etc. och där är det även väldigt bra spelningar ofta. Men lika bra eller bättre spelningar kan det inte sällan vara i England, Skottland, Portugal eller nere på Balkan t.ex. Så det beror på hur man ser det, många band turnérar ju typ bara Tyskland med omnejd för att det är smidigt logistiskt och funkar bra ekonomiskt. Vi tenderar till att ta oss till lite krångligare och mindre ekonomiskt fördelaktiga ställen också vilket är himla kul men gör det svårare att gå runt - så det är ju en avvägning man får göra. Vi vill spela för alla som vill höra oss och vi gillar att se nya ställen. Vi vill även spela fler spelningar än andra band i vår storlek verkar vilja så då får man ju beta igenom det som finns att beta igenom.

Vi har gjort några hundra spelningar vid det här laget så nog finns det galna minnen alltid. Ibland mer än man kanske vill minnas. T.ex. slog jag av min egen handled när jag skojbråkade med vårat förband på vår andra turné någonsin vilket resulterade i att jag fick spela de åtta sista spelningarna med bruten och ogipsad handled. Det gjorde galet ont om inte annat.

När ni väl släpper det kommande albumet, kommer det då att följas upp av någon Sverigeturné?

Nej, det kommer det inte göra, inte som det ser ut nu i varje fall. Vi kommer att turnéra väldigt mycket när skivan släpps men det blir nog på sin höjd en handfull spelningar i Sverige. Men det är svårt att säga säkert vad som kommer hända så långt in i framtiden såklart, dyker det upp bra grejer är vi inte sena på att tacka ja. Tiden får utvisa. Skivan släpps i mars och då blir det först att avverka Europa och förhoppningsvis Nordamerika, sen får vi se hur vattnet ligger.

Intervju av David.
Foto: Tor Johnsson

Spellista: Kolsyrat

2010-07-25T11:08:00.002+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Musik som jag blir somrigt glad av. Vare sig det handlar om Popsicles indiedänga till sentimentalitet, Animal Collectives urballade fyrverkeripjäs eller School of Seven Bells molnstutsande shoegaze. Musik full av kolsyra.

1. School of Seven Bells - "Half Asleep"
2. Animal Collective - "Fireworks"
3. New Order - "Temptation"
4. Dan Deacon - "Build Voice"
5. Popsicle - "Not Forever"
6. LCD Soundsystem - "All My Friends"
7. Gang Gang Dance - "First Communion"
8. Surfer Blood - "Twin Peaks"
9. The Radio Dept. - "Never Follow Suit"
10. of Montreal - "The Past Is A Grotesque Animal"

Spellista sammanställd av David
Omslag av Erik

Intervju: Rolo Tomassi

2010-07-23T02:40:00.003+02:00

För ett litet tag sedan recenserade vi Rolo Tomassis debutalbum. Hardcorebandet från Sheffield med det ljuvliga namnet har med andraalbumet Cosmology har arbetat fram ett sound som TGL beskrev som en grizzlybjörn som äter upp dina familjemedlemmar framför ögonen på dig. Vilket förstås är positivt. I verkligheten verkar de dock vara betydligt mer harmlösa. Vi mailade James Spence, mannen bakom den säregna synthljudbilden. Systern tillika sångaren Eva Spence gjorde dessutom ett instick.

TGL: Hur skulle du beskriva ert sound?

James: Vi får denna frågan ofta, förståeligt nog, så vi har bestämt oss för termen 'progressive hardcore'. Våra röter återfinns helt klar i hardcoremusiken men det är också mycket prog-rock gömt därunder. Den hardcore vi spelar är en utveckling av vad genren hardcore vanligtvis betyder och låter som.

När märkte du att du hade en sådan extremt ovanlig röst som du faktiskt har?

Eva: Det var ingenting jag upptäckte. Jag hade hört skrikande sång och vokaler i flera band och ville helt enkelt pröva på det själv. Det visade sig bara vara någonting som jag faktiskt kunde göra.

Hur är scenen runt Sheffield?

Jag bor faktiskt i Nottingham nu men scenen i Sheffield är fortfarande ganska frisk. Det finns en riktigt cool gratisfestival som nyligen startat, kallad Tramlines(http://www.tramlines.org.uk/). Vi blev tillfrågade att organisera en scen med liveband, vilken vi blev mycket nöjda med.

Ni verkar verkligen utnyttja internet till fullo om man tittar på Facebook, Myspace och dylikt. Hur viktigt är det i dagens musiksamhälle, tror ni?

Internet har spelat en väldigt stor roll i vad vi var haft möjlighet att göra med Rolo Tomassi. När vi startade bandet hade vi möjlighet att kontakta band i olika städer och arrangera spelningar och så småningom också boka turnéer, endast genom de kontakter vi fått online. Det är ganska fantastiskt! Det har varit väldigt viktigt att ta kontroll över alla onlineaspekter tillgängliga för band och göra det bästa av dem, så att när folk som söker efter vårt band kan finna vilken information de vill.

Har tidningar som Kerrang hjälpt er mycket?

Till en viss gräns, absolut. Att vara med i Kerrang har gjort att en yngre publik har börjat visa intresse för vårt band och kommer till våra spelningar, något som förstås är positivt. Inte för att generalisera, men den genomsnittliga Kerrangläsaren är en tonåring som just håller på att komma in i musik på allvar och därför är de oerhört entusiastiska gällande att komma till shower och ha kul. Att spela inför ungdomar utan hämningar gör liveshowerna så mycket roligare.

Ni ser snarare ut som ett typiskt indierockband stilmässigt. Möter ni många människor med fördomar?

Det tas ofta upp! Jag tror det handlar mer om förvåning än fördomsfullhet. Jag har hört folk säga saker som "Jag har alltid ignorerat dem för att de ser ut som de gör" men när de sedan givit musiken en chans har de gillat det.

Ni har också producerat en t-shirt för varje låt på nya plattan, har jag rätt? Är stil viktigt för er?

Ja, det är korrekt. Vi ville göra någonting som gick hand i hand med skivan och tyckte att det vore en cool idé att anlita olika konstnärer att designa en t-shirt för varje låt. Vi gav dem sångtiteln och texten men lät dem inte höra låten, vilket tvingade dem till att skapa någonting baserat på vad de fick ut av det de hade att röra sig med. Det var ett roligt projekt som fortfarande rullar (alla t-shirts är ännu inte ute till försäljning, TGLs anmärkning).
Jag skulle inte säga att stil är någonting viktigt för bandet som helhet men individuellt sett har flera i bandet ett speciellt sätt att klä sig på etc. Jag syftar mest på Eva!

Kommer ni att turnera Europa snart?

Vi hoppas kunna komma över senare i år!

Varför synth?

Varför inte?! Vi startade med två gitarrer men jag bytade till keyboards/synth eftersom VARJE band som runt omkring under den tiden hade dubbla gitarrer. Vi ville göra något annorlunda.

I slutet av Cosmology blir låtarna längre och mindre och mindre mathcore-iga. Jag trodde en gång att jag hörde det danska bandet Mew i titelspåret. Rör ni er mot ett lugnare sound?

Mew är en stor influens på Cosmology! Vi är stora fans av det bandet. Jag tror att vi kommer försöka att hitta mer av en balans mellan det lugna slutet på Cosmology och de mer tunga mathlåtarna i och med det nya materialet.

Gillar du L.A. Confidential?

Absolut! Det är en av mina favoritfilmer.

Vad lyssnar ni på i turnébussen?

På den senaste turnén lyssnade jag huvudsakligen på Lazerproof Mixtape av Major Lazer och La Roux. Massvis av olika saker spelas.

·> Rolo Tomassi på Spotify
·> Rolo Tomassi på Myspace

Intervju av David

Original interview in english

A little while ago we reviewed Rolo Tomassi's debut album. The hardcore band from Sheffield with the lovely name has on their second album Cosmology created a sound that TGL described as a grizzly bear that eats up your family in front of your eyes. And yea, it's positive. In reality, they seem to be a bit more innocuous. We emailed James Spence, the man behind the strange synth sounds. The singer - and also sister - Eva Spence helped out too.

TGL: How would you describe your sound?

James: We get asked this question a lot, understandably, so we've settled on the term 'progressive hardcore'. Our roots are definitely based in hardcore but there's also a lot of prog-rock in there as well and the hardcore we play is a progression from what the term 'hardcore' traditionally means.

When did you noticed that you had an extremely unusual singing voice?

Eva: It wasn't something I discovered. I'd heard screaming vocals before in different bands and wanted to try it out. It just turned out to be something I could do.

How's the scene around Sheffield?

James: I actually live in Nottingham now but the scene in Sheffield is still pretty healthy. There's this really cool free festival that's started happening called Tramlines (http://www.tramlines.org.uk/) and we got asked to curate a stage there this year that we were really pleased about.

You really seem to use the internet to your advance if you look at Facebook, MySpace etc. How important is things like that in today's music community?

The internet has played a huge part in what we've been able to do with our band. When we started out we were able to contact bands in different cities and arrange gig swaps and eventually book tours just through contacts we'd be given online. It's pretty amazing! It's been really important to take advantage of all the online facets available for bands and make the most of them just so when people search for our band online, they can find out whatever information they want.

Have papers like Kerrang helped you out much?

To a degree certainly. Being featured in Kerrang has meant that a younger audience have started showing interest in our band and turning up to shows which I think is great. Not to generalize, but the average Kerrang readers are teenagers who are just really starting to get into music and so they're incredibly enthusiastic about coming to shows and having a good time. It makes live shows much more fun when you're playing to kids who don't have any inhibitions.

You rather look like a typical indie rock band, stylewise. Do you meet a lot of people with prejudices?

It gets brought up a lot! I think it's more surprise than prejudice. I've heard people say things like "I've always ignored them cos they look like they sound like this" based purely on what we were wearing, and then when they have actually given our music a chance they've been into it!

You also have produced one t-shirt for every song on the new album, am I right? Is style important to you?

Yeah that's correct. We wanted to do something that directly ran with the record and thought it would be a cool idea to have different artists design a shirt for each song on the record. We gave them the song title and the lyrics but didn't play them the song so they had to draw something based purely on what they got from the title or the lyrics. It was a fun project to do and is still running now. (All t-shirts are not yet up for sale, TGL's note). I wouldn't say the style is something that's important to the band as a whole but individuals in the band have their own way of dressing etc. I mainly mean Eva!

Will you tour Europe soon?

We're hoping to come over later this year for sure!

Why synth?

Why not?! We started out with two guitars and I switched to playing keyboards/synths because EVERY band that was around at the time had two guitars. We wanted to do something different.

Towards the end of Cosmology the songs get longer and not so mathcore-ish. Actually thought I heard the danish band Mew once in the titel track. Do you move towards a calmer sound, you think?

Mew are a big influence on Cosmology! We're big fans of that band. I think we'll be trying to find more of a balance between the calm end of Cosmology and the more mathy heavy songs with the new material.

Do you like L.A. Confidential?

Absolutely! It's one of my favourite films.

What do you listen to in your tour bus?

On the last tour we did I was mainly listening to the Lazerproof Mixtape by Major Lazer & La Roux. Lots of different stuff gets played.

·> Rolo Tomassi on Spotify
·> Rolo Tomassi on Myspace

Interview by David

Gender Bombs

2010-07-16T12:26:00.004+02:00

-Nej, jag har tyvärr inte kunnat hitta ett enda band som består av tjejer.

Jag vet inte exakt vad rektorn på musikskolan i samhället jag växte upp i, vi kan kalla det Hålan, sade till min mamma den där dagen för ett par år sedan. Kanske lät det sådär. Kanske var det ett uppriktigt "tyvärr". Kanske. Min mamma var ordförande i Hålans kvinnojour, och de ville fira sitt femtonårsjubileum med levande musik framförd av tjejer. Men enligt hennes kontakt på Hålans musikskola var det omöjligt att ordna. Mamma vägrade acceptera detta, och hittade på endast några timmar tre-fyra band som bestod av tjejer. Musikskolans rektor hade haft två månader på sig.

Måhända har bandbokarna på landets festivaler liknande problem. För trots att vi lever i världens mest jämställda land år 2010 ser statistiken inte så jävla lysande ut. På Peace and Love 2010 återfanns kvinnor i 26 av 160 bokade akter. Storsjöyran: 18 av 75. Emmaboda: 11 av 51. Way Out West: 22 av 60. Och så vidare i all evighet, amen. Arvikafestivalen har också noterat det här, och de vill förändra det. De gick nyligen ut med att årets festival består till 80% av män och 20% kvinnor och att deras målsättning är att siffrorna 2011 ska vara 50/50. Festivalen ska kvoteras.

För mig som musikälskare känns det väldigt osexigt att behöva koppla ihop musik med genus. De två sakerna skulle i en perfekt värld inte ha med varandra att göra. Musik handlar ju egentligen inte alls om kön. För att sjunga behöver man stämband, för att skriva låtar behöver man hjärna, papper och penna, för att spela gitarr och bas behöver man händer och armar, för att spela trummor behöver man händer och fötter, kort sagt - för att skapa musik behöver man bara fysiska förutsättningar som alla har. Det finns inga instrument som kräver kuk, fitta, testosteron eller östrogen för att spelas på. Dessvärre måste personen som spelar ha ett biologiskt kön. Och det är där problematiken börjar.

Bandbokningarna ser ut som de gör av en anledning. Det handlar inte om att män är bättre musiker, och det är verkligen inte en slump. Det handlar om en ideologi som genomsyrar hela samhället och går ut på att killar är lite bättre än tjejer. Du kanske fnyser åt detta, men den tanken finns i dig också. Den finns i dig och mig och varenda bandbokare på varenda festival. Även den mest feministiskt medvetna. Hur gärna vi och våra pretentioner än vill tro det värderar vi inte band och artister enbart efter hur deras musik låter. Det är en obekväm sanning, jag vet, men vi bedömer allt runtomkring artisterna också. Inklusive deras kön. Och eftersom den här ideologin finns tycker ett större antal människor mer om artister som "råkar" vara män. Jag vill inte vara rättfärdig här, för det ser inte helt ljust ut i min topplista på Last.fm heller. Men i likhet med Arvikafestivalen jobbar jag åtminstone på det.

Jag applåderar Arvikas initiativ. Det innebär nämligen att vi måste reagera på något sätt. Vi tvingas tänka till över snedfördelningen. Varför den finns. Vad vi kan göra åt den. Och även om kvotering i teorin innebär att man ser till andra meriter än kvalitet innebär inte det att Arvika kommer att bli nästa års sämsta festival. Verkligen inte. Det innebär bara att man på Arvika kommer att få se artister som dels inte spelar på så många andra ställen, och dels inte skulle ha fått den uppmärksamhet de förtjänar om det inte varit för Arvikas 50/50-målsättning. Väldigt indie, med andra ord.

Jag vill verkligen leva i en värld där man inte behöver se på musik med genusglasögon. Tack vare Arvikafestivalen finns det nu lite mer hopp om att den drömmen kan bli verklighet.

Skrivet av Anna.
(Bild av Erik)

Say no to love

2010-07-08T20:59:00.005+02:00

Den åttonde maj 2010 skrev jag på min privata blogg om The Pains of Being Pure at Hearts nya singel "Say no to love". Jag skrev, och det här ett exakt citat, "YESSSS!!!". Då var jag en, och jag citerar igen, "tråkig parperson". Nu är jag inte det längre. Och det gör skillnad. Den här låten säger mig allt om mitt liv nu. Den är somrig men bitter, och det är helt rätt. Med tre glättiga ackord och en vemodig text är den allt jag behöver för tillfället.

Something’s coming,
but nothing ever does
Something’s coming
you better say no to love

Jag gjorde slut med min pojkvän i juni. Det gjorde jag för att jag, hur mycket jag än ansträngde mig, slutade vara kär i honom. Jävligt surt, för han var jättefin. Men jag vet precis varför det hände. Mina känslor försökte skydda mig. Jag hade vetat hela tiden att de skulle försöka göra det, så jag gick in i förhållandet med ett löfte till mig själv om att inte fega ur. Det har jag inte heller gjort. Jag gjorde mitt bästa. Hårt och länge. Men det blev ohållbart.

And you wish he would stop
and you wish you weren’t steel
should you try to do something
that you just don’t feel?

Och nu bjuder mitt känsloliv, som uppenbarligen hatar mig, på ett extra partytrick som inte alls är kul. Nämligen en hopplös crush på random person. Denna crush skulle givetvis inte existera om den inte var hopplös. Hopplöshet är säkert. Hopplöshet kan jag. Det är närhet som jag inte klarar av.

Now you’re looking away
could you plan an escape
from the places you’ve known,
where they know your mistakes?

Allt det här vänder sig in i mig, som Håkan Hellström skulle ha sagt. Lycka över att slippa handskas med närheten som är så svår. Sorg över att jag inte kan handskas med den även om jag skulle vilja. Bitterhet över att jag måste längta efter det orimliga. Och någon slags naivt hopp om att det kommer att kännas bättre när jag väl startat mitt band (som jag just nu vill döpa till Färdbevis). Den här låten uttrycker allt det så mycket bättre än jag själv kan.

When everything he says is wrong
and all you want to feel is gone
go on

When everything he does is wrong
and all you want to feel is gone
go on

Och det är därför mitt hjärta sprängs vid 2:24 varje gång jag lyssnar på "Say no to love".

Krönika av Anna.
(Bild av Erik.)

Från poppunk till indiepop

2010-07-06T18:37:00.003+02:00

Det finns en sak som de flesta indiemänniskor helst behåller för sig själva. Det handlar om resan från mainstream till indie. Bakom en mur av psykologiska försvarsmekanismer döljs gamla favoritband från de tidiga tonåren. Det här är min historia.

Allting började 2004. Den 21 september släppte Green Day albumet “American Idiot” till en jublande skara fans. Albumet blev en större succé än någon hade kunnat förställa sig. Med 14 miljoner sålda kopior, en gigantisk mediecirkus och massivt radiostöd blev skivan bandets stora kommersiella genombrott.

Jag var en av de där killarna som snappade upp låten "Boulevard of Broken Dreams" på Rix FM. Som 15-åring var jag precis rätt målgrupp. Jag föll pladask för Billie Joe Armstrongs kaxiga stämma, de tuffa texterna som jag knappt förstod och det hårda soundet som lät så oemotståndligt. Det var trygg eskapism för vilsna tonåringar. Jag memorerade favoritstycken av låtar som jag gillade, som de inledande raderna i ovan nämnda låt:

“I walk a lonely road
The only one that I have ever known
Don't know where it goes
But it's home to me and I walk alone”

Ett par månader senare hade jag köpt ett gäng skivor och var helt frälst. Poppunk var min religion och Green Day var mina gudar. Det var det första bandet jag trodde jag skulle kunna lyssna på under resten av mitt liv. Svåra metaforer och annat tjafs var ingenting för en kille som då bara hade läst engelska på grundskolan. Flera av texternas egentliga betydelse förstod jag inte förrän ett par år senare. I början satt jag vid mitt skrivbord med låthäftet och ett engelskalexikon. Ord för ord lärde jag mig texterna utantill.

Det fanns givetvis också andra band som dög. Alla lät ungefär detsamma och konkurrerade om samma pseudopunkiga tonåringar. Good Charlotte, Simple Plan, Sum 41, Fall Out Boy. Same shit, different name. Men inget av banden kunde på allvar knocka ner Green Day från deras piedestal.

Under långa perioder lyssnade jag bara på Green Day. Dag ut och dag in. Snart blev det lika naturligt som att borsta tänderna. Och som med alla evinnerliga vardagsrutiner når det till slut en tröskel där glädjen tar slut. För min del var det ingen plötslig vändpunkt, utan en långsamt stigande känsla av slentrian.

2006 började mitt intresse för collegepunk att självdö. Jag var dålig på att hitta nya artister i en alltför nischad och konservativ genre. Alltför länge hade jag slitit på samma Green Day-skivor. En känsla av tomhet infann sig. Det som jag för 1,5 år sedan älskade var nu blek förströelsemusik. Vid den här tiden hade min familj fortfarande bara en enda dator. Nya musikupptäckter var sällsynta, jag lyssnade på det som fanns i skivhyllan. Något som dock kom att ändras när jag köpte mig en stationär dator och samtidigt fick en del musiktips från en gymnasiekompis.

Gymnasiekompisen är förresten Erik här på TGL. Ett av de första tips jag fick var My Chemical Romance, ett band med många likheter med mina forna favoriter Green Day. Efter hand breddades mitt musikintresse till att innefatta fler genrer. Jag fick genom Erik upp ögonen för begreppet indie, vilket ledde till att jag 2006 tog mina första trevande steg bort från min inskränkta poppunkvärld.

Följande år tog det fart på allvar. Jag lämnade poppunken och allting däromkring för att drunkna i indieträsket. Samtidigt började jag förneka att jag en gång lyssnat på Green Day och deras kollegor. Jag skapade ett nytt konto på Last.fm för att slippa skämmas över den gamla lyssningsstatistiken. Jag raderade alla gamla Green Day-låtar från iTunes. Skivorna gömde jag i min byrå.

Det var som ett mantra. “Jag har aldrig gillat Green Day, jag har alltid varit en indienörd.” Att ens nämna någon poppunkreferens skulle vara socialt självmord. Men det enda jag gjorde var att ljuga mot mig själv. Vilket i slutändan blev uppenbart patetiskt.

För ett tag sen plockade jag fram mina gamla Green Day-skivor. Det kändes väldigt olustigt att fingra på fodralen, ögna igenom låttexterna och till slut trycka på Play. Samtidigt var det förr eller senare ofrånkomligt att inte konfronteras med minnena. Jag lyssnade igenom större delen av min favoritskiva. Direkt insåg jag varför jag en gång älskat det här, och varför jag nu inte alls klarar av det. Jag märkte att jag i ett par fall nu ogillade låtarna av samma anledning som jag för fem år sedan gillade dem. Många gamla kvalitéer hade förvandlats till stora brister.

Okej, fine. Jag gillar inte Green Day längre. Men numera försöker jag inte förneka att det en gång var mitt favoritband. Med det menar jag inte att jag har börjat tapetsera mitt rum med nostalgiska bandaffischer, eller att de gamla Green Day-skivorna har en given plats i skivhyllan. Så är inte riktigt fallet. Snarare är jag mån om att vara så insiktsfull, ärlig och ödmjuk som möjligt inför min personliga musikhistoria.

Indiemänniskor är ingenting vi föds till, det är något vi blir. Det gäller oss allihopa.

Krönika av Emil.
(Bild av Erik.)

Arcade Fire - ett dokument

2010-07-05T01:25:00.011+02:00

Upp klockan sex, en buss från Lysekil in till Nils Ericson-terminalen, tåg därifrån till Alingsås. Framme 11:30. Det är här den riktiga avfärden sker, trots att jag redan varit på väg i några timmar. Min goda vän Alexander möter upp mig vid de ringlande tågspåren och efter ett kort stopp hemma hos honom - värt att poängtera är att i hans rum finner du i princip allt som har och någonsin har haft med Sigur Rós att göra, alltifrån obskyra singlar för fyrsiffriga summor till limited editions som man inte ens trodde fanns av låtar av Sigur Rós man inte hade en aning om existerade - är vi ute på vägen. Vi är fyra stycken som åker. Tre ska se Arcade Fire på Dalhalla, en ska hem till Leksand. Jag känner personligen att en av oss sitter med en nitlott.

Träd, träd och träd. Kanske någon ent. Det är ytterst svårt att finna civilisation i Dalarna. Ett par gånger ser vi ett par djur längs med vägen, som om de finns där för att påminna oss om att vi inte är med i "The Road" eller någon annan apokalypsliknande berättelse; som om pälsindividerna vill visa att det också finns liv i Dalarna.

Blandskivor är ju väldigt fint, något Alexander förstås tagit fasta på. Två rena postrockskivor, en som är märkt med den något förvirrande titeln "indie" (efter ett tag förstår jag att det ska tolkas som singer/songwriter-folkrock i stil med Bon Iver och Bright Eyes), och en skiva som ses med skeptiska blickar på, då den är konstruerad av Leksandtjejen Agnes som gillar Pink och Twilight. Inget fel med det, förutom att det är ganska fel. Populärkulturnazisten tar över i mig, men det blir aldrig något Pink. Jag pustar ut.

Plötsligt är vi framme i Leksand. Vi åker förbi stans bio och får en chock. 200 människor köar för att se premiären av Eclipse. Det är som att ha svultit i ett halvår och helt plötsligt hamna på ett McDonalds. Träd och öde vägar bytts ut mot miljardtals par i olika åldrar. Fast mest i åldern 15.

Ytterligare en dryg timme av bilfärd följer, vi passerar Rättvik och åker rakt ut mot ingenting. Till slut är vi framme. Alternativa innemänniskor med lagom bohemiska kläder, överlägsna blickar - ofta med Stockholmsdialekt - trängs på parkeringen när vi börjar vandra mot stenbrottet till arena. Arcade Fire är ett av ytterst få band inom sin genre som kan lyckas få människor att vallfärda till ett ställe som till och med Google Earth måste ha problem med att hitta. Kan dock inte låta bli att känna en viss bitterhet när jag ser människor som utstrålar noll självdistans när de verkar tro att de är årets grej för att de upptäckt det här med indie. Och så fick vi det sagt.

Svenska Wildbirds & Peacedrums är förband. Innan är det sagt att de ska ha med sig en tolvmannakör, men när det väl är dags är duon ändå just bara en duo. Afrikanska rytmer på trummor blandas med en sångröst som pendlar mellan skrik, finstämdhet och viskningar. Bandet, vars debut blev mycket väl mottagen i både svensk och utländsk press, släpper sitt uppföljaralbum i augusti och på den tid de fick han de presentera en hel del intressant. Tyvärr fungerar det inte helt och fullt i och med att de bara förlitar sig på sång och trummor, på en scen vars kant befinner sig över 20 meter från närmsta publik. Sjön som skiljer bandet och publiken åt blir som en hel ocean. Det är också här som min oro kring Arcade Fires spelning börjar växa på allvar.

Den 2 augusti släpps Arcade Fires tredje fullängdare The Suburbs. Tidigare i år släpptes ett smakprov, en singeltolva som jag personligen varit tämligen skeptiskt mot. I en färsk intervju i DN berättar bandet att man denna gång sökt sig bort från det storslagna och istället öppnat upp för ett rockigare och mer kompakt sound. Det är fortfarande svårt att säga hur resultatet kommer att låta på skiva, även om det lilla vi hört än så länge står sig ganska slätt jämfört med Arcade Fires tidigare hits när de väl framförs på en stor scen.

Självklart är detta en fråga om vana – både hos bandet och lyssnaren – men faktum är att kanadensarna har tagit ett steg tillbaka från den oefterhärmliga, innovativa och orkestrala arenarocken i och med det nya materialet, trots att man av ett massivt antal musikkritiker redan har utsetts till genrens framtida trontagare.

Sångaren och frontfiguren i Arcade Fire, Win Butler, berättar mitt under konserten om bandets närmast skräckslagna reaktion när de kom fram till Dalhalla, i Rättvik, denna egendomliga och naturvackra skådeplats. ”Vad har vi gett oss in på”-känslan verkar dock försvinna mer och mer ju längre spelningen lider.

Av de 15 låtar man spelar är sju stycken från den nya plattan. Lägg till att det är 20 meter mellan scen och publik vilket bidrar till ett stundtals bristande samspel mellan parterna, i synnerhet när de nya låtarna är mindre allsångsvänliga. Detta gör att jag anser att Arcade Fire på Dalhalla är en felplacering. De ska spela på en stor klubb, med trångt utrymme och ansikten mot svettiga nackar. När bandet inleder spelningen uppmanar Win publiken att ställa sig upp och komma närmare, något som vittnar om att musikgeniet står med samma känsla i kroppen som jag själv.

Trots det gör de åtta personer starka bandet för kvällen skäl för sitt rykte och lyckas med en enorm skaparglädje frambringa en kollektiv lycka som resulterar i att det knappt finns en enda person som inte dansar vid sin stol. "Power Out" och "Rebellion (Lies)" följer efter varandra – i fankretsar kallat ”Powerellion” – och här fullkomligen briserar bandet. Den halvt instabila Will Butler slår primitivt nästan sönder sin trumma och hoppar sedan ner i den iskalla vallgrav som omger Dalhallas scen. För att därefter kravla sig upp på strandkanten och börja kasta vatten och lera mot scenkanten. Egentligen gör han precis det som förväntas sig av honom. Men det är inte mindre kul för det.

Avslutningen, med publikfavoriten "Intervention" och skrållåten "Wake Up" främst i ledet, genererar rysningar längs med ryggraden och tårar i ögonen. Det är ingenting jag bara skriver, det är en ren sanning när du ser dig omkring i den kollektiva lyckogryta som Dalhalla förvandlas till. Arcade Fire växer i takt med den ökande responsen och efter den sista tonen har slocknat ser många ut att ha varit på ett raveparty snarare än en rockkonsert.

På grusvägen upp från den enorma gropen som just hostat en grupp på åtta som hämtade ur Tolkiens berättelser är det delade åsikter. För även om de flesta är tagna av vad som just bevittnats diskuteras ett och annat. Publiksiffran (knappt över 2000, vilket jag ändå ser som en okej siffra, då vi lika gärna kunnat vara på Madagaskar), avsaknaden av kontakt och de nya - och, enligt en del, för många - låtarna som spelades.
Så visst, visserligen kvarstår frågetecken kring det nya soundet och visst finns det favoriter som lämnas utanför setlistan, men allt det där framstår som petitesser när existentiella texter går hand i hand med rockcrescendon och konstanta instrumentbyten.

På vägen hem kör vi nästan på en älg. Jävla Dalarna. Nästa gång spelar ni i Stockholm eller Göteborg, på ett normalt ställe. Bort med krusidullerna och ge mig ännu fler tårar, ge mig Win Butler som svettas på publiken och hysteriska män i tjugofemårsåldern som rycker åt sig micken och skriker texterna i takt med musiken. Tack.

Skrivet av David.
(Foton redigerade av Erik.)

·> Arcade Fire på Myspace
·> Kortare recensionsversion på Devotion

Spellista: Hiphop Till En Indiekid

2010-07-04T13:39:00.002+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Titeln säger nog det mesta.
Jag är som synes fortfarande på min missionsresa å den ädla genren hiphopens vägnar. Om inte ens denna spellista får den inskränkte musik-"älskaren" på andra tankar, då kan inget göra det.

1. Koushik - "Be With"
2. Busdriver - "Avantcore"
3. Astronaulatis - "My Dinner With Andy"
4. RJD2 - "You Never Had It So Good"
5. Sage Francis - "Three Sheets to the Wind" (musik av Chris Walla (Death Cab for Cutie))
6. Nobody - "What Is the Light?" (featuring Mystic Chords)
7. The Roots - "Atonement" (samplar Radioheads "You And Whose Army")
8. Why? - "Good Friday"
9. Bike for Three! - "Always I Will Miss You. Always You"
10. Tobacco - "Dirt" (featuring Aesop Rock)

Spellista sammanställd av Erik
Omslag av Erik

Intervju med Psykakuten

2010-06-23T18:49:00.009+02:00

Karolina Stenström (Steso Songs) och Henrik Svensson (Moneybrother/Doktor Kosmos) gör musik tillsammans under namnet Psykakuten. Debutskivan släpps idag, den 23 juni, på Karolinas egna label Lyckan. Vi på TGL ville veta mer om skivan, framtiden och omslaget av Ulf Lundell, och skickade därför iväg ett par frågor.

När och hur träffades ni för första gången?

Karolina: Det är oklart. Jag kommer inte ihåg. Henrik var på väg till Sydamerika och jag var på väg till Hjorthagen där jag satt natt och dag och gömde mig för allt. Det var helt lönlöst att försöka upprätta nån kontakt. Så det är konstigt att vi ändå började prata med varann sen, några månader senare.

Henrik: Jag kommer ihåg exakt. Det var när jag jobbade på en fabrik som tillverkade skosnören (med att smälta ihop ändarna så att dom blir hårda sa att dom inte fransar och går att trä igenom hålen) och brukade äta lunch på en bänk där Karolina ofta gick förbi. En gång sa vi hej till varandra. Sen var det inte så mycket mer med det.

Hur kom det sig att ni började spela tillsammans?

Karolina: Ingen av oss hade nånstans att bo. Av en slump hamnade vi båda två i en bortrest kompis lägenhet i Årsta. Det fanns en massa olika instrument där så vi började spela för vi hade inte så mycket att prata om.

Varifrån kommer namnet Psykakuten?

Karolina: Från min skalle.

Hur länge har ni arbetat med debutskivan?

Henrik: I ganska precis ett år.

Hur har arbetet med skivan gått? (Motgångar/framgångar?)

Henrik: Beskriv alla motgångar.

Karolina: Jag orkar inte.

Henrik: Inte jag heller. Framgångar finns det väl inte direkt några..?

Karolina: Att den blev klar.

Henrik: Jo, det förstås. Och att man stundtals tyckte att saker kändes bra.

Hur skulle ni beskriva Psykakutens sound?

Henrik: Känsligt.

Karolina: Mm. Jag vet inte hur det låter egentligen.

Henrik: Ganska kasst antagligen. Dysfunktionellt på ett pretentiöst vis.

Varifrån hittar ni inspiration till nya låtar?

Henrik: Ilskan inuti.

Karolina: Ja.

Om ni får välja ut en låt från skivan som ni är mest nöjda med, vilken skulle det bli? Varför?

Henrik: Given Up. För att den var bland dom första. För att Existensminimum gjorde ett obeskrivligt bra redigeringsjobb. För att den är syntbaserad, och det är modernt (modernt = bra). Och för att det är sjukt bra trummor. (Trummor = viktigaste instrumentet)

Karolina: Ja, jag håller med. Den hade kortast väg från skallen till inspelning för mig i alla fall och jag har för mig att den kom till dan efter att vi döpt bandet till Psykakuten.

Vad gör ni vid sidan om Psykakuten?

Henrik: Det är mycket pyssel. Tejp, sax och klister och sånt.

Karolina: Ja. Kassettpyssel och annat pyssel.

Omslaget är gjort av Ulf Lundell och föreställer ett sjunkande skepp, varför valde ni just den bilden?

Henrik: Terapi.

Karolina: Den är läskig och fin.

Henrik: Jag hatar båtar. Men jag tror att jag gillar Uffe rätt jävla mycket nu faktiskt. Fast jag vill ogärna lyssna på eller läsa karln för att sabba den bilden. Fast häromdagen åkte jag bil i fem timmar med en snackpåse från Norrland som sa att han tyckte att Lundell var på tok för svår för honom och då vart man ju peppad. Allt svårt är nämligen bra. Närå. Och jorå.

Skivan ska släppas på Karolinas egen label Lyckan, på vilket sätt skiljer sig det från ett skivsläpp på en utomstående label? (Fördelar/nackdelar?)

Karolina: Nackdelen är väl att man måste pröjsa exakt allt själv. Vi är ju två fattiglappar som liksom saknat bostad fram till nu och vi har liksom kokat soppa på en spik varje dag hela året (och livet). Men jag brukar tänka att jag valt att vara fattig för att få greja med det jag vill. Då känns det lättare och mer självklart. Fördelarna är att man kan göra exakt vad fan man vill när man vill och hur man vill. Inte en jävel kan lägga sig i. Man har även kontroll över vad som ska ske och bestämmer allt.

Vad kommer hända med Psykakuten härnäst?

Henrik: Inte ett jävla piss antagligen eftersom jag är sjukt trött på allt, men det vore kul att hitta en replokal man kan ha råd med som man inte får akut depression av och spela lite, bara vi två. Testa grejer och kanske hitta nåt som funkar.

Karolina: Ja, det vill jag. Repa ihop nåt man verkligen känner för att visa upp för andra och dra runt och spela på roliga ställen på jordklotet. När man spelar tillsammans med jättehög volym i en replokal där ingen kan höra en brukar det vara lätt att hitta på nya låtar också. Hoppas det sker. Jag har många låtar jag känner för att skriva, fast inte till Steso Songs.

Henrik: Jag känner inte för att visa upp något för andra, för jag orkar inte bli besviken. Man måste bara kompromissa bort allt hela tiden känns det som, och det tycker jag är helt värdelöst. Live-klimatet är också helt värdelöst. Asdåligt ljud och otrevlig, inkompetent personal överallt. Och såklart helt vedervärdig publik med avskyvärd smak. Decibelgränsen ska vi bara inte tala om. Sista spiken i rockkistan. Fyfan. Ingen bryr sig om kvalitet fullt ut alltså. Jag anser givetvis att jag bryr mig, fast jag är för dålig helt enkelt. För många hinder mellan kropp och utomkropp. Kanske är det det man förut brukade kalla för nörd.

Tillsammans driver ni kassettbolaget LYCKAN MC, varför väljer ni att satsa på kassetter?

Karolina: Kassetten känns het. De är så snygga och så låter det jättebra och varmt och jag gillar att man tvingas lyssna på en hel sida i taget, att man inte kan byta låt så enkelt som i Itunes eller Spotify. Kassetten är tusen gånger roligare och snyggare än CD:n och enklare och billigare att tillverka än vinylen. Det känns så fritt att greja med kassetter för det är så enkelt. Och det är kul att kunna ge ut låtar man tycker är asgrymma (vi kommer ju att göra samlingskassetter ungefär en gång i månaden) utan att det behöver vara särskilt krångligt eller kostsamt.

·> Psykakuten på Spotify
·> Officiell hemsida

Intervju av Emil.

It's Personal

2010-06-10T00:50:00.008+02:00

Jag satt precis och läste lite i Fredrik Strages bok "Fans", en vacker skildring av vad många kanske skulle kalla tunnelseende individer. Fanatiker som inte bara lyssnar på bandet eller läser om personen, utan också tvingas anpassa hela sitt liv efter det. På sidan 205 börjar ett kapitel som kretsar kring Morrissey och hur hans fans förhåller sig till andra människor och, inte minst, hur de själva är som människor. Strage målar här inte bara ljuvligt med sina rader, han lyckas också få mig att haja till ordentligt efter ett tag. Jag är ju likadan.

Journalisten Ruby Mickelsson-Ujihara berättar i Morrisseydelen om hur hon blev lycklig när han 1996 ställde in när han var förband till David Bowie.
"Jag vill inte att en massa joppar som inte förstod Morrissey skulle få se honom.", säger Ruby när Strage intervjuar henne.
För de allra flesta är det här ett uttalande som gränsar till galenskap, jag vågar anta det. Strage skriver om hur att vara ett fan till Morrissey är detsamma som att vara i utanförskap. Jag skulle vilja säga att vara ett riktigt fan - i stil med Ruby - alltid är att vara i huvudsakligt utanförskap. För sällan är det någonting som väcker sådan förundran som när en människa försöker förklara sin besatthet av ett ämne eller en person för någon som inte alls känner samma sak.

Jag är ett fan av svenska The Radio Dept. Det tar sig uttryck i just ett visst utanförskap. Jag har ofta väldigt svårt att introducera någon för bandet, då jag känner att det inte är någon idé, de kommer aldrig att känna samma sak. Samtidigt som det finns få känslor som är finare än när man hittar en jämlik, en som lyssnar på bandet på samma sätt som jag. Och just i den meningen, den jag precis skrev, där tror jag att kärnan för fanatism i mångt och mycket finns. Man anser att man står över alla andra i sin beundran, att man till och med lyssnar annorlunda och hör andra saker än normallyssnaren. Därför är också en del av den här oförståelsen som man ibland får riktad mot sig... delvis självvald. Jag tror att jag själv vill ha det så. Att det ska vara lite svårt, lite jobbigt att verkligen tycka om. Vare sig det handlar om en person, ett band eller något helt annat. Ibland vill vi kanske vara missförstådda?

You are raining in / I can't escape that feeling / You're dripping into the buckets I have placed / Where damage isn't already done

Jag har aldrig sett The Radio Dept. live men det kommer att ske i augusti i år, på Way Out West. Anledningen till att det aldrig blivit av har att göra med mitt sena intresse för musik i livet, ingenting annat. Det är svårt att se det där tillfället framför mig. En halvtimme, max trekvart. Jag önskar att det hade skett under annorlunda omständigheter. En festival har inte det klientel som man kan önska som ett fan. Då Johan Duncanson står och sjunger rakt genom mig, kommer det samtidigt stå 8 000 i närheten och ett stort antal av dessa lär ägna mer uppmärksamhet åt ölen än musiken. Sådana risker tvingas man aldrig tampas med på enskilda spelningar. Så länge man inte är på lokala Stadshotellet och bandet består av tonåringar som kör covers på Kent och har problem med både stämning av hals och gitarrer; då finns möjligtvis risken att intresset kan betecknas som svalt.

Vad jag vill säga är att vara ett fan visserligen bottnar i kärlek, men tar sig uttryck i så mycket annat. Tidigare skrev jag "tvingas" och inte "väljer" när jag pratade om anpassning av liv efter sina idoler. Det är en markant skillnad och ett medvetet val från min sida. Det går, som Johan sjunger, inte att fly undan de känslor som bottnar i musikens styrka.
En god vän till mig berättade att hon tyckte att det var konstigt att man kunde sörja personers bortgång när man inte känner dem. Att hon inte riktigt kunde förstå hur man kan älska någon som man aldrig ens träffat, tolkade jag det som. Vissa skulle säkert jämföra det med att kära ned sig i seriefigurer. Den markanta och vitala skillnaden är dock att Johan Duncanson gjort mer för mig i mitt liv än vad de flesta andra gör under en livstid, både genom sitt textskrivande och musiken som helhet. Det spelar mindre roll att jag aldrig träffat honom; och om jag gjorde, vad skulle jag säga? Vad säger man i ett sånt läge? Jag har ingen aning. Utomstående får gärna tycka att det verkar obehagligt, men kanske 'jag älskar dig'. Antagligen de tre orden.

Krönika av David.

Spellista: Tweet, Tweet, Twee.

2010-06-07T17:13:00.001+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Ordet "twee" kan betyda många saker. I brittisk engelska används ordet för att beskriva något som är så sött att det nästan är äckligt. I amerikansk engelska, liksom på svenska, används det mest för att beteckna en särskild sorts pop. Men i sin mest poetiska betydelse är twee ljudet en sparv gör när den dör. Tweet, tweet, twee... Den här spellistan består dock inte av döende sparvar utan av supersöta indiepoplåtar. Om du får tandvärk efter att ha lyssnat - var inte orolig, det är meningen. Listan rymmer både klassiska tweelåtar och mer okända sådana. Men alla har de gemensamt att de får en att vilja blåsa såpbubblor, lägga pärlplattor, göra blandband och dansa så att luggen flyger. Gör det!

1. The Field Mice - "September's Not So Far Away"
2. The Postmarks - "Go Jetsetter"
3. My Little Airport - "My Little Banana"
4. The Lucksmiths - "Good Light"
5. Summer Cats - "TV Guide"
6. Allo, Darlin' - "Dreaming"
7. The Marshmallow Kisses - "Everyone Else Is Ahead, Far Ahead"
8. Strawberry Whiplash - "My Day Today"
9. Tender Trap - "Oh Katrina"
10. Together Forever In Love - "Go Sailor"

Spellista sammanställd av Anna
Omslag av Erik

Intervju: Oceansize

2010-06-03T01:35:00.004+02:00

För två år sedan fick jag ett tips på ett forum om en låt vid namn ”Savant”. Jag hade aldrig hört talas om bandet Oceansize, vilka var skaparna bakom denna åttaminuterskomposition. Första gången jag lyssnade på låten var morgonen efter - klockan hade just passerat sex och mörkret hade fortfarande inte skrämts bort - promenerades längs öde gator, omgiven av grådisig dimma. Jag kan inte tänka mig en bättre start på en förstalyssning av ett framtida favoritband och det är en idag en av de absolut finaste musikupplevelser jag har haft. För två år sedan, den där morgonen, gjorde Oceansize att jag fick omdefiniera hela min syn på modern rockmusik. Med sin vägran att stanna upp och ta det lugnt, med sin ständiga strävan efter perfektion, lyckas man ändå tygla sin skaparlust, hindra den från att bli rastlös och schizofren. Oceansize är sedan två år tillbaka i mina ögon världens bästa rockband. Många säger att den mest innovativa rockmusiken dog ut för flera decennier sedan. Det är totalt jävla skitsnack. TGL fick tag på bandets sångare, Mike Vennart.

TGL: Du har flera gånger sagt att ert nya album kommer att bli riktigt tungt. Har ni lämnat det sound som gått under benämningen ”progressive death indie” och valt att röra er mot någon form av Black Sabbath-återuppväckning? Kan vi förvänta oss någon ny postrockig låt i stil med ”Music For A Nurse”?

Mike: Well, det nya albumet är en mix, helt klart. Det finns massor av tunga saker, det tyngsta vi någonsin gjort. Men vi älskar fortfarande att spela mer växande, frodande grejer.. Jag kan bara komma och tänka på ett par band jag älskar som är strikt tunga rakt igenom. Slayer är ett sådant exempel. För det mesta känner jag att många band överspelar i brist på finess och det blir bara ... lite tråkig, ärligt talat. Jag vet inte, jag kan känna fler känslor än ilska och energi, därför förväntar jag mig att min musik återspeglar detta.

Ni släppte EPn Home & Minor förra året. Det var en väldigt lugn produktion, men fortfarande komplicerad. Ibland mer av pop än rock egentligen. Finns det någon tanke bakom att följa upp det med en sådan exploderande skiva som denna?

Vi vill absolut övertyga våra fans om våra tyngre grejer, att vi inte har gått och blivit mjuka. Jag älskade dock EPn, jag tycker att vi gjorde en hel del med det formatet, att vi gjorde väldigt mycket nytt, kryssade i många tomma rutor. ”Legal Teens” framförallt är en låt som jag länge velat göra - den är i huvudsak en poplåt sett till form och melodi, men utförd med en febrig känsla och en märklig rytm. Den är underbar.

Du verkar alltid gå in i din musik så rejält, något jag har märkt när du läser din Twitter och bandets MySpace. Stora ord, "fucking yes" och dylikt. Jag älskar det, men jag kan tänka mig att förväntningarna växer från fansen när man läser sådana saker, om hur du skriver upp nya albumet som bästa någonsin, till exempel. Du verkar inte vara rädd för att säga vad du tycker?

Verkligen? Tja, vi gör ingen hemlighet av att vi gör vårt bästa för att göra musik vi gillar. Jag kan ärligt säga att jag inte har varit så exalterad över ett album sedan "Everyone Into Position", vilken jag var otroligt stolt över när vi gjorde det. Jag försöker inte nödvändigtvis bygga förväntningar över albumet, däremot vill jag att människor vet att det kommer och att vi älskar det! Med detta sagt, vi ser på Twitter som ett marknadsföringsverktyg: vi inte har någon form av marknadsföringsbudget så vi måste få ut information på vilket sätt möjligt.

Jag har denna tanken om att era fans förmodligen är bland de mest lojala i världen. Om du tittar på er shoutbox på musiksajten last.fm ser du nästan aldrig några negativa meningar, bara formuleringar om hur extremt bra bandet är och hur underskattade och föga uppskattade ni är. Är detta något du har märkt också?

Wow, jag hade aldrig kollat in den lastfm-grejen förrän nu – det ser ut som om min sköra sångröst har blivit sågad! Nej, det är allt väldigt smickrande. Egentligen allt. Jag menar, till och med kritik av min sång är relevant för mig – visst, det gör ont i början, men sedan påminner jag mig själv om att de flesta av mina favoritsångare får ta mycket skit för sina röster också!

När man läser grejer om att Oceansize kan vara det bästa rockbandet i världen just nu och dylikt, stiger det inte en lätt åt huvudet? Jag själv kan känna att ni rimligtvis borde gå runt och vara lite irriterade på grund av bristande uppmärksamhet från musiklyssnare, media och hela branschen i stort.

Jag slutade bry mig ett skit om att vara mer känd ett par år sedan. Det finns textinslag på det nya albumet som behandlar detta - jag är redan ganska mottaglig för den lindriga depression allvarlig kritik kan ge – hur sällan det än må vara! - och jag föreställer mig att vara känd bara skulle öka detta. Jag är egentligen inte gjord för det. Men ja för fan, jag tar berömmet hela dagen, varje dag! Det kommer aldrig att ändra sounden på albumen dock.

Oceansize har spelat i Sverige en gång, har jag rätt? Ni spelade bland andra Österrike, Schweiz och Tyskland på er senaste Europaturné. Kommer vi svenskar få möjlighet att se er inom den närmaste framtiden? Eller hur är planen utstakad?

Ja, vi har spelat Sverige en gång, jag tror att det var Debaser med Coheed and Cambria...? (helt korrekt, red. anmärkning) Kanonspelning, som jag minns. Vi vill gärna komma tillbaka. Jag vet ärligt talat inte varför vi inte har gjort det redan?! Håll tummarna.

Du sa följande i en annan intervju: "Being a Manchester based band? I really hate that whole baggy scene, can’t fucking stand them. You get lumped in with carrying on this great tradition. It is not a great tradition as far as I am concerned." Jag fann det här ganska intressant. Kan du förklara det lite mer, jag antar att du menar att ni som band vill att stå på egna ben? Men är inte traditionen med Joy Division, Morrissey, The Stone Roses osv ganska fin? Jag antar att vi som aldrig varit där har denna idén om staden som ett väldigt bra ställe att vara bosatt i om du spelar musik.

Okej, det låter som något jag skulle ha sagt för länge sedan för att få uppmärksamhet och i förlängningen imponera på ingen alls. Sanningen är att jag älskar Manchester. Att vara i ett band här, att älska musik - det finns ingenting liknande, ärligt talat. Det finns så många ställen, på varje nivå av framgång, man kunde se en spelning var som helst, vilken dag som helst. Mitt problem, som var ganska växande vid tiden då vi startade bandet, var den ständiga efterapandet av stadens tidigare framgångar. Visst, alla dessa band gjorde stora ting då, men det har bara lämnat kvar en sorts mentalitet som präglas av ständiga uppstötningar. Alla gjorde samma grej som Oasis, The Verve, The Stone Roses och så vidare. Alla klädda i samma kläder. Spelandes samma ackord på samma gitarrer. Det var verkligen tråkigt, särskilt för mig då jag missade allt det där första gången - jag är ursprungligen från Leeds och Morrissey påverkade mig helt enkelt inte när jag var 12 år gammal.

En box släpptes förra året – Feed to Feed (inkluderande livematerial från bandets tre konserter då man firade sitt tioårsjubileum)- hur var mottagandet? Jag har en själv och den är verkligen… häftig. Men samtidigt var jag också lite besviken, kommer ni någonsin att spela en låt som b-sidan ”Superfluous to Requirements”? Det är en favorit för många.

Vi kommer aldrig att spela den för att - a) den är riktigt svårt att spela och b) den är faktiskt inte så bra. Svaret på Feed to Feed var bra - vi har sålt slut dem så vi kunde faktiskt inte ha hoppats på mer!

Till sist: En ny låt kommer att kallas ”Build Us A Rocket Then, You Rocket-Building Cunt”. Är det det bästa namnet på en låt någonsin?

Trots mitt försök så kan jag inte tänka mig ett bättre just nu! Men jag är säker på Don Caballero (matrockband från Pittsburgh med ovanligt finurliga låttittlar, red. anmärkning) regerar denna marknad.

Samma dag som Mike svarade på mina frågor passade han också på att skriva ett litet blogginlägg på Oceansize Myspace, vilket löd följande:

”Album - it's finished. All mastered. It's ace. It's 10 songs (the special edition will have 11). They're all great. It's heavy. It's soft. It's lush. It's got Claire Lemmon singing all prettily on it. It's got Simon Neil* screaming his fucking blackened little lungs on it. It's got strings and pianos and gravity-defying bass drums on it. It's our best album. Probably. You'll hear it sometime in September.”

Där många band har sina dalar vägrar Oceansize att skapa något som ens kan ses som någorlunda medelmåttigt. Tre perfekta album, två fantastiska EPs. I september släpper man Self Preserved While The Bodies Float Up, ett album som Mike själv alltså anser sig vara deras bästa i karriären. Något man redan hör på namnet. Jag hoppas att du förstår hur bra det här är, och hur bra september kommer att bli. Annars kan du sluta läsa The Goodbye Look. Nu.

*Simon Neil är sångare i Biffy Clyro och Marmaduke Duke, två fantastiskt bra brittiska experimentella rockband. Samarbetet med Oceansize känns mycket intressant.

·> Oceansize på Spotify
·> Officiell hemsida
·> Oceansize på Myspace

Intervju av David

Original interview in english

Two years ago, I read on forum about a song called "Savant". I had never heard of the band Oceansize, who were the creator of this eight minute composition. The first time I listened to the track was the next morning, six o'clock with darkness still not frightened away, walking along the deserted streets, surrounded by misty fog. I can’t imagine a better start on a first listening of a future favourite band, and it is still today one of the finest musical experiences I have had. Two years ago, that morning, Oceansize did something that forced me to redefining my whole approach to modern rock music. With their refusal to stop and take it easy, with their constant quest for perfection, they still manage to curb their creativity, prevent it from becoming restless and schizophrenic. Oceansize are since two years back in my eyes the world's best rock band. Many say that the most innovative rock music became extinct decades ago. That is total fucking bullshit. TGL got hold of the band's singer, Mike Vennart.

TGL: You've many times said your new record is going to be really heavy. Have you gone away from the progressive death indie tag to some sort of resurrection of Black Sabbath? Can we expect any new post rockish song like Music For A Nurse?

Mike: Oh dear. Well, the new album's a mixture for sure. There's plenty of heavy stuff, the heaviest we've ever done. But we still love playing the lush stuff. I can only think of a couple of bands I love who are strictly HEAVY ONLY. Slayer, for example. For the most part, I feel like some bands over-play their lack of subtlety and it just gets... a bit boring really. I dunno, I can feel more emotions than anger and energy, so I expect my music to reflect that.

You released the EP Home & Minor last year. It was a very peaceful release, although still complex. Sometimes more of pop than rock, really. Is there any thought behind following up with such a exploding album like the upcoming?

We certainly wanted to re-assure the fans of our heavier stuff that we hadn't gone soft. I loved that EP though, I think we did a lot with the format and ticked a lot of boxes. “Legal Teens” in particular is the kind of tune I've wanted to do for a long time - it's essentially a pop song in terms of form and melody, but executed with this nauseating swirl and peculiar rhythm. It's lovely.

You always seems to get really into your music, something I've noticed while reading your twitter and myspace. Big words, "fucking yes" and stuff like that. I love it, but I can imagine that the expectations is growing from the fans when reading such things. You seem less afraid of what you're saying than many other musicians?

Really? Well, we make no secret of the fact that we do our best to make music WE like. I can honestly say that I haven't been so excited about a record since 'Everyone Into Position' which I was incredibly proud of when we made it. I'm not necessarily trying to build anticipation for the record, moreover I just want people to know it's coming and that we love it! That said, we do rely on Twitter as a marketing tool: we don't have any kind of marketing budget so we need to get the word out any way that we can.

I have this thought that your fans probably are among the most loyal ones in the world. If you look at your shoutbox at last.fm, you almost never see anything negative, just words of how extremly good the band is and how unappreciated you are. Is this something you have noticed too?

Wow, I'd never checked the last FM thing til just now - looks like my flimsy singing voice has been rumbled! No, it's all very flattering. Really, all of it. I mean, even the criticism of my singing is relevant to me - sure it hurts initially but then I remind myself that most of my favourite singers take a lot of shit for their voices too!

When reading stuff like Oceansize being the best rock band in the world at the moment etc., isn't that a bit mindblowing? I myself could think you guys would go around and being a bit irritated because of the lack of attention from listeners, media and the whole industry.

I stopped giving a fuck about being more famous a few years ago. There are lyrical elements of the new album that deal with this - I'm already pretty susceptible to the mild depression severe criticism can bring - however infrequent it may be! - and I imagine that being famous would only increase this. I'm not really cut out for it. But, HELL yeah, I'll take the praise all day, every day! It'll never change the sound of the records though.

You have played Sweden once, am I right? You played Austria, Switzerland and Germany among others on your latest European tour. Will you get us Swedes the opportunity to watch you in the nearest future? Or what’s the plan?

We did indeed play Sweden, I think it was the Debaser with Coheed And Cambria...? (it was, TGL note) Great show, as I recall. We'd love to come back. I honestly don't know why we haven't been?!... Fingers crossed.

You said this in another interview: “Being a Manchester based band? I really hate that whole baggy scene, can’t fucking stand them. You get lumped in with carrying on this great tradition. It is not a great tradition as far as I am concerned.” I found this pretty interesting. Can you explain that a bit more, I guess you mean you want to stand on your own? But isn’t the tradition with Joy Division, Morrissey, The Stone Roses etc. pretty great? I guess we who never been their have this idea of the city as a great place to be if you play music.

Ok, that sounds like something i would've said a long time ago to get attention and ultimately impress no-one at all. Truth is, I love Manchester. To be in a band here, to love music - there's nowhere like it, really. There are so many venues, on every level of success, you could see a gig anywhere on any given night. My problem, which was pretty rampant at the time of our initial conception, was the constant re-hashing of the cities successes. Sure, all those bands did great things back then, but it just left a sort of mentality of constant regurgitation. Everyone was ripping off Oasis, The Verve, The Stone Roses etc. All wearing the same clothes. Playing the same chords on the same guitars. It was really boring, especially for me as I missed all that stuff the first time around - I'm originally from Leeds and Morrissey just didn't touch me when I was 12 years old.

A box was released last year – Feed to Feed – how was the response? I got one myself and it’s truly epic. But also, I was a bit disappointed; will you ever play a song like “Superfluous to Requirements” live? It’s a favorite to many.

We'll never play it because - a) it's really hard to play and b) it's not really all that good. The response to Feed To Feed was great - we've sold out of them so we couldn't have hoped for more really!

At last: A new song will be called Build us a Rocket Then, You Rocket-Building Cunt. Is that the best name of a song ever?

Try as i might, i can't think of a better one right now! But I'm sure Don Caballero (math rock band from Pittsburgh with really weird song titles, TGL note) have cornered the market on this one.

The same day as Mike responded to my questions, he also took the opportunity to write a small blog post on Myspace:

”Album - it's finished. All mastered. It's ace. It's 10 songs (the special edition will have 11). They're all great. It's heavy. It's soft. It's lush. It's got Claire Lemmon singing all prettily on it. It's got Simon Neil* screaming his fucking blackened little lungs on it. It's got strings and pianos and gravity-defying bass drums on it. It's our best album. Probably. You'll hear it sometime in September.”

Where many bands have their valleys and low points, Oceansize refuses to create something that can even be seen as somewhat mediocre. Three perfect albums, two amazing EPs. In September you can buy the forthcoming album Self While The Preserved Bodies Float Up in store, an album that Mike himself – as you can see - consider to be their best in their careers. Something you already can hear on the name. I hope you understand how good this is, and how good September will be. Otherwise, you can stop reading The Goodbye Look. Now.

*Simon Neil is a singer in Biffy Clyro and Marmaduke Duke, two great British experimental rock bands. The cooperation with ’Size feels very interesting.

·> Oceansize on Spotify
·> Official page
·> Oceansize on Myspace

Interview by David

Spellista: I'm a Postrocker, Yes I Am

2010-06-01T16:02:00.003+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Åtta okända band inom genren, två halvkända (Joy Wants Eternity och Moving Mountains). En lista för att lyfta fram den lite mindre uppmärksammade delen av genren. Det är dessutom svårt att inte gilla en lista vars avslutande låts titel kretsar kring en robots bestämmande över en människas crickettittande.

1. Bark Psychosis - "The Loom"
2. Youth Pictures of Florence Henderson - "Yet We Continue To Build There, The Structure"
3. My Education - "Concentration Waltz"
4. Microfilm - "Margaret On The Rocks"
5. Moving Mountains - "Grow On, Grow Up, Grow Out"
6. Joy Wants Eternity - "From Embrace To Embrace"
7. Signal Hill - "This New Year's Absence"
8. Neil on Impression - "The Silent Glance of Andromeda"
9. Miaou - "When Will You Come Home?"
10. Antennas To Heaven - "My Robot Lets Me Watch the Cricket"

Spellista sammanställd av David
Omslag av Erik
Foto från konsert med Do Make Say Think av Corentin Lamy

Spellista: This Time It's For Real

2010-05-16T20:59:00.002+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Låtar som låter fantastiskt på skiva som låter ännu mer fantastiskt live som inte låter riktigt lika fantastiskt i liveversion på Spotify men som låter ändå lite mer fantastiskt tillsammans i en TGL-sammanställd lista. En sammanfattning av en lista där jag kände mig tvungen att slänga in en lugn låt som "Photobooth" bara för att inte köra slut på lyssnaren helt. Det här är skadligt bra.

1. Bruce Springsteen - "Thunder Road"
2. My Morning Jacket - "One Big Holiday"
3. Neil Young - "Cortez the Killer"
4. Death Cab for Cutie - "Photobooth"
5. Wilco - "Jesus, Etc"
6. Oceansize - "Savant"
7. Sonic Youth - "The Sprawl"
8. The Cure - "Pictures of You"
9. Mogwai - "Mogwai Fear Satan"
10. The National - "About Today"

Spellista sammanställd av David
Omslag av Erik

Spellista: You Don't Have to Be Religious to Believe In Soul: Part II

2010-05-09T12:25:00.006+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Uppföljaren är här. Part two. Lite mer R&B denna gång. Mycket lutar åt det elektroniska. Hela tre skandinaviska akter finns med. Låter "R&B" avskräckande? Kom igen,
ge det en chans. Jag lovar, det låter inte som Rihanna.
Del 1 hittar du här.

1. Electric Wire Hustle - "They Don't Want"
2. Shafiq Husayn - "Lil Girl" feat. Fatima
3. Quadron - "Average Fruit"
4. Naomi Shelton & the Gospel Queens - "What Have You Done"
5. Kissey Asplund - "You&I"
6. Little Dragon - "Never Never"
7. Joy Jones - "This Too"
8. Milosh - "Couldn't Sleep"
9. Sa-Ra - "Rosebuds"
10. Stephanie McKay - "Jackson Avenue"

Spellista sammanställd av Erik
Omslag av Erik

Intervju: Suis la Lune

2010-04-27T17:45:00.004+02:00

Foto av Dave X Photography

Suis la Lune är ett band som rör sig inom genren emo. Så att vi får det sagt. Och då pratar vi verkligen om emo och inte om alla de där urvattnade versionerna. Vi pratar skrammel och känslor utanpå bröstet och syftar på vild hardcore som går hand i hand med melodiös finstämdhet. Låter det speciellt? Det är det. Suis la Lune är ett av mina egna favoritband, fyra killar som är väldigt respektabla och välkända inom en scen som de flesta musiklyssnare aldrig ens kommer i kontakt med. I sommar går de på USA-turné - igen - och till hösten är det tänkt att en ny platta ska börja spelas in. TGL fick nöjet att ställa dem några frågor.

TGL: Ni släppte debutalbumet Quiet, Pull The Strings! 2006. Efter det har ni "bara" släppt EPn Heir och gjort en split med bandet Osceola. Hur kommer det sig att det dröjer så länge innan en ny fullängdare?

Daniel: Ja, det kan tyckas långsamt. Men det är under de förutsättningarna Suis la lune alltid har funnits, vi bor i olika städer, har andra band, jobb, skola osv. Samma sak gäller ju turnerandet, sedan vi startade 2005 har vi även utöver lite spelningar i Sverige då och då bara gjort en turné om året. Det har såklart känts lite frustrerande för oss från och till när det faktiskt verkar finnas ett intresse och en pepp på det vi gör, men det är så vi finns och kommer fortsätta finnas dessvärre, och vi har nog vant oss lite efter fem år tillsammans.

Ni skrev i januari på er Myspace att ni har börjat arbeta med nya låtar för en kommande platta. Finns det någonting ni kan säga om det kommande albumet? Kommer ni låta mycket annorlunda jämfört med Pull The Strings?

Låtarna för nya skivan har skrivits under en lång tid, vissa har något år på nacken medan andra är nyskrivna. Men ja, vi har hunnit utvecklas mycket på den tiden så jag tror absolut det kommer låta annorlunda jämfört med första skivan, vilken vi stressade ihop på nån månad i princip..Heir-EPn kan vara en fingervisning åt vilket håll vi är på väg. Lite cleanare, lite snällare, men fortfarande stökigt och stort.

Vi har frågat tidigare svenska band vi har intervjuat hur musikscenen för mindre genrer, så som den ni figurerar inom, ser ut i dagsläget. De har inte varit positiva. Vad är era erfarenheter? Hur är det att vara ett emo-/screamoband i Sverige när det kommer till intresse från både media, bokare och publik?

Vi brukade sälla oss till den skaran band tidigare, för absolut - det kan kännas sjukt frustrerande att åka långa avstånd för att spela inför 10 personer. Men jag tror inte att det löser några problem idag att bara ge upp hemmaplan och åka till tyskland och spela. Det har aldrig varit jättelätt att spela i Sverige för oss, vi passar liksom inte in i så många sammanhang, men vi tycker det är superviktigt att köra på ändå. Slutar man göra det så kan ju heller ingen ny våg komma!

Ni går snart på USA-turné, där ni kommer spela i ett stort antal städer. Vad är skillnaden jämfört med att spela i Europa? Och hur stora är ni där borta egentligen?

Skillnaden mot Europa är att här är det garanterat mer uppstyrt än USA. Man spelar scener och inte källare, man får mat istället för att behöva göra den själv osv. Skillnaden är rätt stor faktiskt, men det är även fantastiskt i USA, då det där finns ett stort engagemang i punksvängen. Man kan turnera och gå runt på bara bidrag i dörren, vilket jag tycker är helt fantastiskt.

Stora är kanske fel ord att använda. Vi har ju ingen uppbackning på något plan som skulle göra oss kända där. Samtidigt är de inte jättevana vid att europeiska band turnerar USA i den här svängen, då det är bra mycket svårare att styra upp jämfört med att vara amerikan och turnera i Europa. Så visst, lite känner man av den effekten. Folk tänker att man är ett stort band i scenen eftersom man rest en lång väg etc, haha. Vi hade väldigt bra spelningar senast och fick mycket stöd och support, så vi är extremt peppade på att göra om det, dubbelt så länge, i sommar.

Kommer jag - och många med mig - ha chansen att se er i Sverige igen inom en snar framtid?

Vi spelar i Stockholm på Kafé44 den 21:a maj som ett litet genrep inför USA, men utöver det har vi väl inga uttalade planer för Sverige direkt. Fast vill folk att vi spelar så är det bara att höra av sig! Så ja, det hoppas jag att ni kommer!

Hur ser ni på den urvattnade benämningen "emo"? Finns det något som helst defineringsvärde i den benämningen längre, när band som överhuvudtaget inte har någonting med genren att göra benämns som det?

Nej, det finns det ju tyvärr inte. Det är inget man kan slänga sig med som man kunde förr utan att det missuppfattas av de flesta. Jag har gett upp det sedan länge. Det som händer med ”emo” idag är ju även beyond min förståelse, verkligen! Kanske börjar man bli gammal men jag vill gärna tro att något annat är väldigt väldigt fel just nu, haha...

Ert sound påminner ganska mycket om den franska hardcorescenen, Daïtro och La Quiete är exempel. På Youtube såg jag häromdagen en magisk cover av ATDI-låten Arcarsenal. Samtidigt finns det stunder i era låtar där ni övergår i lugna, svävande partier, som ibland kan liknas vid postrock (My Mind is a Birdcage och stora delar av Heir). Finns det någon röd linje om man ser till era influenser?

Nja, jag vet inte. Vi har ju våra förebilder, band alla lyssnat på väldigt mycket som Page 99, City of Caterpillar (rekommenderas starkt av The Goodbye Look, red. anmärkning), Daïtro och så vidare, något som väl hörs en del antar jag. Men annars handlar det mycket om vad Henning är på för humör när han spelar gitarr. Ibland gör vi postrock och ibland käng. Det kan jag gilla.

Hur ser ni på straight edge-kulturen?

En av oss är straight edge. Resten är väl ganska långt ifrån det. Men som band har vi ingen direkt relation eller speciell syn på straight edge utan det är ett personligt val som vilket annat som helst, och förtjänar all respekt i världen.

Texterna är ofta väldigt personliga och behandlar tunga ämnen. Hur är det att blotta sig så totalt för lyssnarna?

Henning: Det känns inte särskilt konstigt ändå på sätt och vis, då jag ser det som ett sätt för mig att bearbeta jobbiga saker, missförstånd och skit som hänt mig. Jag hoppas de som lyssnar förstår det och inte tror att texterna är till för att vara fina eller poetiska, utan att det bara är mitt sätt att få perspektiv på saker och ting. Men det är klart det kan kännas lite märkligt ibland att spela vissa låtar som uppenbart handlar om en viss händelse eller en viss person, t ex när personen ifråga är på spelningen.

Till sist - ert bandnamn. Det är franska och betyder på ett ungefär "follow the moon". Finns det någon historia bakom valet av namn?

Daniel: Nja, haha. När vi träffades och spelade in några låtar efter en helgs repande så tog vi Suis la Lune - korrekt översättning för övrigt, först hittills! - som ett tillfälligt namn bara för att lägga upp låtarna någonstans. Helt plötsligt peppade lite folk på dem och vi skulle ut och spela, och då var det redan för sent att byta namn så det har följt med sen dess antar jag. Klassiker. Jag hade hellre kanske önskat ett namn som inte skapar sån förvirring som Suis la Lune gör, även om det samtidigt har sitt underhållningsvärde det med!

-> Suis la Lune på Myspace

Intervju av David

Spellista: A+

2010-04-25T22:36:00.002+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Den glöms lätt av. Göms bakom en glödande storlåt som snor all uppmärksamhet, en låt som lyssnaren får med utan att han eller hon egentligen vill ha den. Men ibland - till och med ganska ofta - händer det att b-sidan faktiskt är en alldeles underbar skatt. Bloc Party är ett band som gjort sig kända för att kanske ha bättre b-sidor än albumlåtar. The Smiths fick en superhit med "How Soon Is Now?", en låt som självklart finns med på listan. Det här är en liten sammanställning av ändlöst med alternativ, tio låtar som egentligen inte har någonting annat gemensamt än att de inte troddes på från början. Gammalt och nytt, hårt och mjuk, isländskt, engelskt och stumt.

1. The Radio Dept. - "What You Sell"
2. Sigur Rós - "Heima"
3. Beach House - "Baby"
4. M83 - "Tsubasa"
5. The National - "Drive, Surprise Me"
6. A Place to Bury Strangers - "Hit the Ground"
7. Asobi Seksu - "Sooner"
8. Bruce Springsteen - "The Promise"
9. The Smiths - "How Soon Is Now?"
10. Oceansize - "Superfluous to Requirements"

Spellista sammanställd av David
Omslag av Erik

Intervju: Yamon Yamon

2010-04-15T16:03:00.001+02:00

För några veckor sedan rekommenderade vi Yamon Yamons debutalbum "This Wilderlessness", ett album fyllt av fräscha, innovativa och intressanta poplåtar. Vi lyckades även få till en mailintervju med Christoffer Öberg-Runfors, bandets trummis, som berättade om bandet, musiken och framtiden.

TGL: Det är rätt sparsmakat med information om Yamon Yamon både på internet och i den fysiska världen, såsom i tidningar. Så en liten presentation skulle sitta fint! Vilka är Yamon Yamon?

Christoffer: Yamon Yamon är: Jon Lennblad (Sång och gitarr), Christoffer Öberg-Runfors (Trummor), John Lindell (Bas) & Anton Toorell (Gitarr).

Hur kom bandet till, hur kom det sig att ni började spela tillsammans?

Jag (Christoffer) och Jon, startade bandet på Wiks folkhögskola utanför Uppsala för ungefär sju-åtta år sedan. Vi gillade samma typ av musik (postrock) och började spela musik som lät som Sigur ros och Mogwai. Vi fortsatte spela efter vi slutade på skolan och musiken utvecklades i takt med att vi började lyssna på annan musik. Vår musik började låta mer levande, Jon började sjunga och vi började experimentera mer med rytmer och gitarrfigurer.

Vad är ni sysselsatta med vid sidan av Yamon Yamon?

Jag (Christoffer) spelar lite punk ibland med min kompis Martin och jobbar som Art Director på en produktionsbyrå. Jon spelar med Elias & the Wizzkids och jobbar på ett hem för människor med funktionshinder. John jobbar som ljudtekniker på Stockholms stadsteater och kollar rätt mycket på fotboll. Anton spelar med bl.a Prylf och Kirov Orkestar och pluggar på musikhögskolan i Stockholm.

Vart kommer namnet Yamon Yamon ifrån? Det jamaicanska uttrycket "Yah mon"?

Nej. Bandnamnet kommer från filmen "Jamón, jamón" med Penelope Cruz. Tydligen betyder det "Skinka, skinka". Vi visste inte vad vi skulle heta och sökte på lite filmer som vi tyckte lät coola 2002 och just det namnet tyckte vi lät grymt. Vi bytte dock J mot Y och namnet har sedan första början känts perfekt. Nyligen såg jag på internet att "Yamon yamon" också betyder något i stil med "skitsnack" eller "sluta snacka skit" på Jamaicansk slang. Haha.

Tim och Mike Kinsellas musikaliska projekt, t ex American Football och Joan of Arc, verkar vara en viktig inspirationskälla? Har ni några andra viktiga inspirationskällor påverkat ert låtskrivande? Några icke-musikaliska inspirationskällor?

Vi har inspirerats mycket av chicagobanden. Cap'n Jazz, Owls, Make Believe, Joan of Arc och American Football. Men vi har också inspirerats mycket av allt möjligt annat som; Dinosaur Jr, Pixies, Don Caballero, Tortoise, Mogwai och Mew för att nämna några. Som trummis är mina största inspirationskällor bandet Fugazi och trummisen i Sea & Cake och Tortoise. När det kommer till icke-musikaliska inspirationskällor är det svårt att svara för dom andra i bandet, men jag tror att vi allihopa är konstant inspirerade av film, foto och allt möjligt som man är med om. Jag blir inspirerad av skateboardfilm och olika sorters måleri med risk för att låta som en helt sjukt pretentiös person.

Ni har för bara någon månad sedan släppt ert debutalbum "This Wilderlessness". Hur känner ni att mottagandet av ert debutalbum varit?

Vi känner att mottagandet har varit väldigt bra faktiskt, det är ju inget man tänker på direkt, jag blir lite chockad att folk ens har hört musiken ibland, men man blir så klart jätteglad när folk gillar det man gör och ger skivan bra betyg osv. Vi är grymt nöjda med skivan och hoppas att folk gillar den lika mycket som vi gör.

Hur går det till när ni skriver låtarna? Några speciella taktiker eller magiska ritualer?

Oftast har Jon en gitarrgrej och kanske en sångmelodi och så spelar vi tills det låter bra och kanske blir det en låt, eller så blir det bara en skiss som vi spar och utvecklar vid ett senare tillfälle. Ibland kanske vi börjar utifrån ett trumkomp eller en basgång också, det varierar rätt mycket och det finns ingen speciell ritual direkt som vi följer.

Hur länge har ni arbetat på albumet?

Vi har jobbat med skivan i 1-2 år till och från ungefär. Vi spelade in dom flesta låtarna för rätt länge sedan. Min tidskoll är inte den bästa, men ungefär så ser det ut.

Vem har designat de otroligt snygga omslagen till "This Wilderlessness" och "The Darker Place"-singeln?

Det har jag (Christoffer) gjort. Vad kul att ni gillar omslagen!

Idag är det mer en självklarhet än ett undantag att de flesta artister och band upptäcks och får sitt genombrott via nätet. Hur är Yamon Yamons relation till internet?

Vår relation är nog rätt bra till internet, jag gillar att man kan promota sig själv i stort sett och att man kan googla sitt band och hitta massa galna recensioner och texter på slovenska som man kan översätta. Det är grymt!

Vad jag har förstått har ni fått en hel del uppmärksamhet utomlands då ni både har vart ute på en och två internationella turnéer. Är det stor skillnad mellan att spela utomlands jämfört i Sverige, både publikmässigt och för er i bandet?

Det är en rätt stor skillnad när man spelar i Tjeckien och Tyskland mot när man spelar i Sverige. I Sverige står folk med armarna i kors rätt ofta och undrar vad fan man håller på med, medan i dom andra länderna känns det som att dom är skitglada att man kommer och spelar, men i övrigt är det rätt likt tror jag.

Hur ser Yamon Yamons framtid ut i nuläget?

Vi ska ut på några ströspelningar i Norge, Tyskland och Frankrike i April och Maj och vi spelar på Debaser i Stockholm om en vecka, den 17:e April. Förhoppningsvis åker vi även på både Japan och Europaturné i höst och släpper en ny skiva nästa år om vi lyckas komma ihåg alla bra låtidéer. =)

·> Yamon Yamon på Spotify
·> Myspace
·> Bandcamp

Intervju av Amanda

Intervju: Tim, Face Berlin

2010-04-13T21:16:00.004+02:00

Tim, Face Berlin är bandet från Göteborg som består av fem unga killar som slår sig fram på en vildvuxen musikscen. Deras debutEP recenserades av TGL för ett par veckor sedan, och överöstes med positiva omdömen. Vi bestämde oss för att ta reda på lite mer om skaparna bakom musiken, och kontaktade bandets trummis, Jonathan. Han svarade och berättade att alla i bandet ville vara delaktiga, någonting som vi på TGL självklart inte hade något emot.

TGL: Till att börja med, varför heter ni som ni gör?

Brian: Det är ett namn som helt enkelt har funnits i mitt huvud sedan ett par år tillbaka. Det har ingen betydelse eller koppling till någonting, utan den simpla förklaringen är att jag kände att det passade oss.

Hur kommer det sig att fem unga killar börjar spela just postrock? Ni skriver på er Myspace att det berodde på att ingen av er ville sjunga. Är det alltså så enkelt?

Jonathan: Nja, riktigt så enkelt är det väl inte. Saken är den att vi började jamma i ett ensemblerum i skolan och då hade vi knappt någon tanke på att ens starta ett band.

Josef: Vi snackade mycket om Mogwai när vi började spela. De hade ju inte heller någon sångare och det var ett av få instrumentala band vi kände till vid den tiden.

Jens: Jag själv hade inte lyssnat på alls mycket postrock innan utan bara lite postmetal, typ Cult of Luna

Jonathan: Under sommaren 2008 började vi upptäcka andra postrockband, så som Explosions in the sky och Sigur Rós, och mycket på grund av det började vi förstå att detta var genren vi ville hålla på med.

Brian: Jag kom in i bandet efter sommaren. Jag hade tröttnat på hela indiegrejen och ville göra något nytt. Postrock kändes spännande och rätt helt enkelt. Jag pratade med Jonathan om detta och blev erbjuden en plats i bandet.

Ni gick förra året vidare till riksfinal i Musik Direkt. Har det hjälpt er som band på något sätt?

Brian: Absolut! Genom kritiken kände vi att bandet verkligen kunde vara något att satsa på.

Felix: Ja, det kändes förstås bra. Vårat självförtroende steg och med framgångarna i tävlingen ökade våran lust att skapa mer musik.

Josef: Varje deltävling var som en milstolpe, något som vi tog lärdom av. Vi utvecklades genom den feedback vi fick.

Jonathan: Dessutom var det tack vare regionfinalen i Musik Direkt som vi fick kontakt med Anders Lagerfors, som vi senare spelade in Youth med.

Hur mottas ni när ni berättar för folk att ni spelar instrumental musik? Jag får intrycket att det fortfarande finns mycket fördomar mot genren, att det ska vara tråkigt etcetera, stämmer detta?

Josef: I största allmänhet tycker jag att folk blir lite förvirrade, man måste ofta förklara för folk vad postrock är.

Brian: De flesta brukar väl säga något i stil med "Jaså, fan vad häftigt!... men har ni inte funderat på att ha sång?".

Jonathan: Vi hörde ofta i början att "om ni skulle ha sång på era låtar så skulle det bli perfekt" och dylikt. Jag personligen tror att det handlar mycket om att man inte tar sig tid i dagens samhälle. Man har inte tid och tålamod att lyssna på långa uppbyggnader, man vill liksom ha allt på en gång. Och postrock kräver ju ofta mycket tålamod.

När TGL intervjuade EF berättade de om ett musikklimat i Sverige som är tämligen ointresserat av postrock. Har ni samma intryck av att det är svårare för ett band som er att få spelningar jämfört med ett band som spelar… exempelvis hardcore eller alternativ rock?

Jonathan: Jag vet inte om det är unikt för instrumentala postrockband att mycket sällan få svar när de kontaktar spelställen och festivaler och dylikt; det kan ju lika gärna vara så för alla osignade band. Men ja, man känner ju definitivt att det saknas en etablerad postrockscen i Sverige.

Brian: Om man ser på klubbspelningar så känns det som att inställningen är att det bokas mycket band som spelar musik man kan dansa till. Därav kan jag tänka mig att bokare prioriterar andra genrer före postrock.

Felix: Det handlar nog mycket om att tjäna pengar för klubbarna. Är de osäkra på om de går plus eller inte så kanske de väljer att inte arrangera något.

Berätta om er EP som släpps nu i dagarna. Hur är den jämfört med ert tidigare material? I recensionen skrev TGL att ni har mognat lite, att ni har hittat ett eget sound och inte längre söker er till ”den vanliga mallen”?

Brian: Vi har blivit mer bekanta med postrock nu. Från början hade vi inte så mycket koll. Vi har fått en massa nya influenser, exempelvis Caspian och Pg. Lost, influenser som vi inte hade när vi spelade in vår demo.

Josef: Vi har hittat vårt sätt att skriva låtar nu, och i och med Youth började vi hitta ett eget sound, men vi utvecklas ju fortfarande.

Jonathan: Vår första demo spelades in i förbifarten när vi skulle till riksfinalen i Musik Direkt, då vi ville ha med oss några skivor att sprida. Youth är mer en riktig skiva liksom. Det ligger så himla mycket mer tanke och tid bakom Youth jämfört med demon så det känns nästan löjligt att jämföra dem båda.

I en musikvärld där mycket låter likadant – framförallt vad gäller postrock – varför ska man köpa just er musik, lyssna på just era låtar?

Jonathan: Jag vet faktiskt inte. Vårt musikskapande har väl alltid varit en balansgång mellan att försöka låta speciella och egna utan att kompromissa med själva känslan. Vi vill att vår musik ska vara spännande att lyssna på men samtidigt ska det vara lätt att känna musiken med hjärtat. Sedan är faktumet att vi är ganska unga kanske en spännande faktor.

Felix: Personer som lyssnar på postrock vet ofta vad de kan förvänta sig, men i många fall fortsätter band att överraska med unika och bra låtar. Man kan vända på frågan och säga "Ifall man hittar ett nytt postrockband, varför inte ge det en chans och se vad de har att bjuda på?".

Blir det någon spelning som följer upp releasen? Vad jag har förstått var er spelning med Dorena på Fängelset (Göteborg) ganska uppskattad så det måste väl finnas ett visst sug?

Felix: Spelningen med Dorena var i november, så det är klart att vi vill ut och spela. Vi vet inte hur stort suget är bland folk som har köpt skivorna eller lyssnat på vårt nya material, så det återstår att se ifall de uppskattar det eller inte.

Jonathan: På Fängelsetspelningen kom det en hel del folk och jag tror nog att vi kan ha fått några nya fans där. Vi kommer att genomföra en spelning på Kontiki den 22:a April, så det kan väl bli nån slags releasefest. Vi kommer i varje fall att sälja vår EP där.

På tal om Dorena: de har, trots sin ringa ålder, åkt på Europaturné. Är det någonting som känns avlägset för er?

Brian: Vi har ju diskuterat det och det känns inte särskilt avlägset. Det är dock många detaljer och ekonomiska faktorer som står i vägen.

Josef: Vi vill ju väldigt gärna åka på turné, det är självklart mycket roligare att spela för folk som man inte känner, och inte bara vänner som det lätt blir när man spelar i Göteborg.
Utomlands är ju postrock större och det hade varit trevligt att spela för en publik som kommer för musikens skull.

Hur är Tim, Face Berlins syn på nedladdning? Något ni kan tänkas använda er av, eller snarare något ni vänder er emot? Jag menar, för ett litet band som er kanske det är en nödvändighet?

Jens: Vi märkte ganska nyligen att vår EP hade läckt på en massa sidor på nätet och... jag känner inte att det är någonting negativt för oss. Det är väl bara bra att vår musik når ut till mycket folk.

Josef: Jag bryr mig inte om någon har laddat ner vår musik så länge de hittar oss och tycker om musiken.

Felix: Ju fler som hittar skivan, desto större intresse blir det för vår musik. Det handlar ju inte om att tjäna pengar.

Det tror jag mig symboliserar detta band ganska bra; en sammansvetsad konstellation som går sin egna väg, som bryr sig om musiken i första hand, att nå ut med en låt eller känsla. Om en dryg vecka spelar de på Kontiki - missa inte.

·> Tim, Face Berlin på Myspace

Spellista: Dream Pop

2010-04-04T18:52:00.002+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Det är precis så enkelt som som det ser ut. En spellista fylld av svävande 80, 90,
00 och 10-tals dream pop. Lyssna. Njut. Dröm.

1. The Daysleepers - "She Calls"
2. Cocteau Twins - "Those Eyes, That Mouth"
3. Jatun - "Zombie Hotel"
4. Sparklehorse - "It's A Wonderful Life?"
5. Beach House - "Zebra"
6. Mercury Rev - "Holes"
7. Air Information - "Cold Morning"
8. Pale Saints - "Sea Of Sounds"
9. Carnes- "Cloudless"
10. Malory - "Floating"

Spellista sammanställd av Amanda
Omslag av Amanda

Spellista: The Quest for Post-Rockish Hip Hop

2010-03-29T16:41:00.006+02:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Jag är övertygad om att hiphop och postrock går att kombinera. Varför skulle det inte fungera liksom? Självaste J Dilla var ju ett stort Stereolab-fan och samplade deras musik ett flertal gånger. Four Tet gjorde för längsen en mashup med Godspeed You! Black Emperor's "Sleep" och Nas' "It Ain't Hard to Tell" (hör den här). Fungerade nästan perfekt. Så varför ser vi inte exempel som dessa oftare?
I denna spellista har jag samlat ihop ett antal låtar som, på ett eller annat sätt, nästintill överbryggar gapet mellan hiphop och postrock.

1. Sole & The Skyrider Band - "A Sad Day for Investors"
2. Amon Tobin - "Easy Muffin"
3. Dälek - "Speak Volumes"
4. Aloe Blacc & Four Tet - "Happy Now?"
5. P.O.S. - "Purexed"
6. Kona Triangle - "Shine Alight"
7. Cannibal Ox - "The F-Word"
8. Busta Rhymes - "Show Me What You Got"
9. cLOUDDEAD - "Physics of a Unicycle"
10. DJ Shadow - "Stem/Long Stem"

Spellista sammanställd av Erik
Omslag av Erik

Spellista: Beat My Heart Out

2010-03-21T20:18:00.001+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Rytmer som får mitt hjärta att banka lite extra hårt.
(Samma typsnitt på omslaget som sist, oops!)

1. Toro y Moi - "Freak Love"
2. J Dilla - "Nothing Like This"
3. Freeway & Jake One - "One Foot In"
4. Lone - "Arcade"
5. Count Bass D - "Take Control"
6. Cyne - "Boombox Pimp"
7. Keaver & Brause - "Awake"
8. Little Brother - "Ladies' jam"
9. Jaylib - "Starz"
10. Pharoahe Monch - "Desire"

Spellista sammanställd av Erik
Omslag av Erik

Spellista: Flying Rhinoceroses

2010-03-16T21:38:00.003+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Fem band från England, fem band från USA. Tio låtar som har en sak gemensamt: hårdhet. Två genrer som dominerar: alternativ rock och posthardcore. Du kommer antagligen hoppa över någon låt efter ett tag. Men det är okej. Alla kan inte gilla allting på en lista som rymmer både grindcore och postrock. Titeln säger det mesta. Musikaliska utfall som får en att känna för att kasta noshörningar i huvudet på folk.
En positiv känsla, förstås.

1. Hell Is For Heroes - "To Die For"
2. Yourcodenameis:milo - "To the Cars"
3. Reuben - "Dusk"
4. Million Dead - "I Am the Party"
5. Rolo Tomassi - "I Love the Turbulence"
6. Drive Like Jehu - "Here Comes the Plows"
7. Glassjaw - "Everything You Ever Wanted to Know About Silence"
8. These Arms Are Snakes - "Horse Girl"
9. Sparta - "Untreatable Disease"
10. At the Drive-In - "Napoleon Solo"

Spellista sammanställd av David
Foto och omslag av Erik

Spellista: Cover Me

2010-03-07T19:22:00.001+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. Christan Scott - "Christian Scott" (Original av Thom Yorke)
2. Mark Kozelek - "If You Want Blood" (Original av AC/DC)
3. Tricky - "Goodbye Emmanuelle" (Original av Serge Gainsbourg)
4. Calexico - "I Send My Love to You" (Original av Palace Brothers/Will Oldham)
5. Minutemen - "Dr. Wu" (Original av Steely Dan)
6. Beck - "Your Cheatin' Heart" (Original av Hank Williams)
7. Björk - "The Boho Dance" (Original av Joni Mitchell
8. Lackthereof - "What a Fool Believes" (Original av The Doobie Brothers)
9. The Hold Steady - "Can You Please Crawl Out of Your Window?" (Original av Bob Dylan)
10. Uncle Tupelo - "I Wanna Be Your Dog" (Original av The Stooges)

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: This Music Will Tear Us Apart

2010-02-28T17:33:00.005+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Drömska toner. Mjuka, viskande röster. Närvarande, närmast påträngande. Desperation, stillsam lycka och sorgsen melankoli. Det här är postrock när den är som mest finstämd. Stundtals övergående i ambient, är det här en spellista som antagligen kommer få dig att gå sönder. Musik för vandrande tankar och sena nätter.

1. M83 - "Sister (Part 2)"
2. Vessels - "Yuki"
3. Scraps of Tape - "Filler"
4. The Album Leaf - "Always for You"
5. Audrey - "Horses are Honest"
6. Arms and Sleepers - "Lausanne"
7. Mogwai - "Cody"
8. September Malevolence - "Exxon Valdez"
9. Jeniferever - "Opposites Attract"
10. Oceansize - "Long Forgotten"

Spellista sammanställd av David
Foto och omslag av Erik

Spellista: xEMOx

2010-02-21T11:43:00.011+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Dags för lite emo från 90-talet! Eller, ja, vissa av låtarna här nedan är släppta under 2000-talet,
men de låter ju som om de kom ut på 90-talet.

1. Sunny Day Real Estate - "In Circles"
2. Texas is the Reason - "The Magic Bullet Theory"
3. Penfold - "Human Drama"
4. American Football - "I'll See You When Were Both Not so Emotional"
5. Braid - "Killing a Camera"
6. Hot Water Music - "Better Sense"
7. Cross My Heart - "Destination Eventually Somewhere"
8. Benton Falls - "Trial and Error"
9. The Van Pelt - "You are the Glue"
10. The Moirai - "Dear Alison, I am Not a Cynic

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: Wunderbar Country

2010-02-14T13:00:00.003+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Ha, trodde ni verkligen att vi skulle publicera en Alla Hjärtans Dag-spellista? Glöm det!
Här är det countrymusik som gäller. Fast inte riktigt den typ av musik de flesta
förknippar med genren. Jag menar, Ben Gibbard är ju med för tusan.

1. Scud Mountain Boys - "Reservoir"
2. Sera Cahoone - "Baker Lake"
3. Magnolia Electric Co. - "The Dark Don't Hide It"
4. The Anomoanon - "Bluebird of Happiness"
5. Ill Lit - "Worth the Wait"
6. Blue Mountain - "Soul Sister"
7. Samamidon - "True Born Sons of Levi"
8. Jay Farrar & Ben Gibbard - "These Roads Don't Move"
9. Drive-By Truckers - "Dead, Drunk and Naked"
10. The Handsome Family - "After We Shot the Grizzly"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spotify-rekommendation

2010-02-11T21:44:00.006+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Quadron är en dansk elektronisk soul-duo som nyligen blivit signade till Plug Research, ett skivbolag
som tidigare släppt skivor av bland andra Dntel, Shafiq Husayn, Flying Lotus och Sammammidon.

Elektronisk soul tycks kunna bli nästa stora grej. Inte mig emot.

Spellista: Kyla Ut

2010-02-08T14:56:00.005+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

"Kyla ut" = "Chill out". Clever, eh?

1. Little Dragon - "No Love"
2. Manual - "Astoria"
3. Full Crate & Mar - "She Was Fly"
4. Bonobo - "Sleepy Seven"
5. Quadron - "Horse"
6. Lone - "Sea Spray"
7. Jon Hopkins - "Halcyon"
8. Plej - "Exit Anywhere"
9. Tycho - "The Daydream"
10. J Dilla - "Bye."

Spellista sammanställd av Erik och Amanda
Foto och omslag av Erik

Freemium och premium

2010-02-02T21:02:00.008+01:00

I en tidigare krönika skrev jag om den digitala musikrevolutionen. Spotify är det senaste exemplet, perfekt för ungdomsgenerationens gratismentalitet. I slutet av förra krönikan ställde jag en fråga; vem ska betala för något som är gratis? Nu ska jag försöka besvara den.

Idén bakom Spotify bygger på två affärsbegrepp; freemium och premium.

Freemium handlar om att erbjuda en tjänst gratis till ett stort antal användare. För att tjäna pengar på gratisanvändarna förekommer ofta reklam av någon form. I Spotifys fall rör det sig om regelbundna reklamavbrott i musiklyssnandet. Det här är ena halvan av freemium-modellen.

Den andra halvan av Spotifys freemium-modell stavas premium. (Andra tjänster kan ha andra namn för premium, såsom Pro för Flickr.) Reklamintäkterna räcker inte till för att täcka kostnaderna för tjänsten. Det finns alltid människor som är villiga att betala för att få en bättre upplevelse. För 99 kronor i månaden, eller 9 kronor för en dag, blir du premiumanvändare av Spotify. I praktiken innebär det:
1. Högre ljudkvalité.
2. Inga reklamavbrott.
3. Möjlighet till portabelt Spotify på iPhone, Android och Symbian.
4. Möjlighet till att lyssna på ditt Spotify-konto även om du reser bort ett par veckor.
5. Möjlighet till att spara spellistor offline, det vill säga göra musiken tillgänglig även utan internetuppkoppling.

I sin bok "FREE: The Past and Future of a Radical Price" tar Chris Anderson upp freemium-modellen. Enligt honom bör en tjänst ha minst 5 % premiumanvändare för att kunna finansiera gratisanvändarna. Det kan vara vettigt att sikta mot en högre siffra än så, för att kunna gå med viss vinst och utveckla tjänsten. Konkret statistik för Spotify finns inte. Daniel Ek, vd för Spotify, säger i en intervju att företaget siktar på ett tvåsiffrigt tal.

I alla freemium-modeller är majoriteten av användarna just gratisanvändare. Det har Daniel Ek tagit fasta på, han är säker på att de flesta av Spotify-användarna även i framtiden kommer tillhöra denna kategori. Daniel Ek säger att i framtiden ska de största inkomsterna, 60 %, komma från de prenumererande användarna, medan resten, 40 %, ska komma från reklamen. Dessa siffror är naturligtvis ungefärliga och ligger i dagsläget förmodligen på en helt annan nivå.

Sammanfattningsvis handlar freemium-modellen om att hitta en balans mellan det som är gratis och det som kostar. Det gäller att göra alla nöjda. En lagom mängd användare måste motiveras att betala för sig. Premium måste kunna rättfärdiga sitt pris för att var tionde användare ska betala. Samtidigt måste gratisanvändarna motiveras till att stanna kvar. Det går knappast att göra gratisversionen sämre och tro att allihopa ska uppgradera till premium. Det skulle kunna få motsatt effekt, att användarna tröttnar och vänder sig till andra metoder för att få tag på musik. Om Spotify tappar gratisanvändarna har hela freemium-modellen kollapsat.

Det återstår att se hur Daniel Ek och Spotify klarar balansgången under 2010. Själv skaffade jag premium när Basshunter började hojta om sitt nya album ett par gånger i timmen.

Skrivet av Emil.

Spellista: Hipster Garbage

2010-01-25T22:29:00.008+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Musik för hipsters, dvs experimentell indierock/pop och sydstatshiphop. Hipsters tål vi inte, men musiken i sig har vi egentligen inget emot. Förutom sydstatshiphopen då, dvs Lil Wayne och Slim Thug. (Erik har ju dock börjat fastna lite för Slim Thug, aj aj. Fast det det har ju Karin Dreijer också gjort visserligen. Då är det ju nästan okej att gilla Slim.)
Men vad är då en hipster? Klicka här så förstår du nog.

1. Wavves - "Beach Demon"
2. Liars - "Leather Prowler"
3. Slim Thug - "Diamonds"
4. HEALTH - "Die Slow"
5. Abe Vigoda - "Bear Face"
6. Lovvers - "Ad Lib"
7. Times New Viking - "Martin Luther King Day"
8. Lil Wayne - "A Milli"
9. Crystal Castles - "Love and Caring"
10. Animal Collective - "Who Could Win a Rabbit"

Spellista sammanställd av Erik och Amanda
Illustration och omslag av Erik

Spellista: Death to Mainstream Hip Hop

2010-01-17T11:00:00.004+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Glöm bling bling, brudar och bilar.

1. El-P - "Up All Night"
2. Dälek - "Swollen Tongue Bums"
3. Cyne - "Find Away"
4. Darc Mind - "Visions of a Blur"
5. Anti-Pop Consortium - "Volcano"
6. Aloe Blacc & Four Tet - "Happy Now?"
7. P.O.S - "Drumroll"
8. Cannibal Ox - "Scream Phoenix"
9. Sole - "Famous Last Words"
10. Saul Williams - "Coded Language"

Spellista sammanställd av Erik
Illustration och omslag av Erik

Gratis Musik För En Hel Generation

2010-01-11T23:11:00.002+01:00

Illustration: Erik, Fotokälla: Theron Trowbridge @ Flickr

Spotify är en bottenlös skattkammare för musikälskaren. Jag har själv över 100 olyssnade album, sparade som spellistor i Spotify. Jag har tänkt något i stil med ”det kan vara intressant att lyssna på någon dag”. Det kan tyckas vara ett vettigt resonemang. Men efter att ha sagt likadant hundra gånger ter sig det hela ganska absurt. Jag hamstrar musik bara för att jag kan, bara för att allting finns där, ett musklick bort. På en sekund kan jag lyssna på vilket album som helst, av vilken artist som helst, förutsatt att materialet finns på Spotify. Vi växer upp med vetskapen om att musik är något vi ständigt delar med oss av, något som är tillgängligt för alla och något vi inte ska behöva betala för.

Det finns både för- och nackdelar med den här digitala musikrevolutionen. På sätt och vis innebär Spotify en demokratisering av musiken, alla har tillgång till precis samma utbud. Det är samma Spotify i Stockholmsförorten Alby som på Lidingö. Helt plötslig har alla tillgång till ett gigantiskt utbud av musik. Framför allt är det lagligt.

Den hippa ungdomen har slutat ladda ner från Pirate Bay. Istället är en stor del av musikälskarna i åldern 15-25 upptagna med att klaga över Spotify-reklamen, hata FRA och visa sympatier för Piratpartiet. En hel generation förväntar sig att musik är gratis. Det ställer en hel del krav. Och det ska minsann inte bara vara gratis, det ska vara snabbt och smidigt också. Annars går vi hellre via illegala vägar, för inte har vi glömt bort hur man laddar ner. Att tro att FRA skulle stoppa musikälskarna är bara löjligt.

Spotify är början på en nya era inom musikbranschen. Redan nu finns det konkurrenter till det svenska undret. Mycket kommer att utvecklas och förbättras innan vi är helt nöjda, om vi någonsin blir det. Den svenska ungdomsgenerationen är verkligen ett bortskämt släkte.

Det finns egentligen bara ett problem med gratismentaliteten. Det kostar pengar att producera musik. Det som är gratis i teorin är dyrt i praktiken. Musik kan omöjligt vara gratis i längden. Människor vill ha lön för sitt arbete. Men vem ska betala för något som är gratis?

I nästa del ska vi titta närmare på hur Spotifys betalningsmodell fungerar.

Skrivet av Emil.

Spellista: Slowcore

2010-01-06T16:32:00.004+01:00

(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Amanda och Erik har satt ihop en spellista med låtar ur "genren" slowcore. Perfekt för
såväl soliga vinterförmiddagar som mysiga vinterkvällar. (Jag börjar låta som en försäljare.)

1. Barzin - "Past All Concerns"
2. The American Analog Set - "Choir Vadals"
3. Idaho - "Trip Over"
4. Dakota Suite - "Never Much to Say"
5. Rex- "Ride Home"
6. The White Birch - "Donau Moves"
7. Sparklehorse - "Apple Bed"
8. Low - "Over the Ocean"
9. Red House Painters - "San Geronimo"
10. Spain - "Easy Lover"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: New Year

2009-12-31T17:51:00.005+01:00

Foto: Crinity @ Flickr

Här kommer 20 nyårs-relaterade låtar att lyssna på ikväll!
(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. Vitamin String Quartet - "The New Year"
2. Casiotone for the Painfully Alone - "New Year's Kiss"
3. Rivulets - "Happy New Year"
4. Otis Redding & Carla Thomas - "New Year's Resolution"
5. Azure Ray - "The New Year"
6. Lightnin' Hopkins - "Happy New Year"
7. Codeine - "New Year's"
8. U2 - "New Year's Day"
9. Jeff Buckley - "New Year's Prayer"
10. Ella Fitzgerald - "What Are You Doing New Year's Eve?"
11. Lootpack - "New Year's Resolution"
12. Another Sunny Day - "New Year's Honours"
13. Deacon Blue - "Queen of the New Year"
14. Oneida - "Happy New Year"
15. Kashmir - "New Year's Eve"
16. Rufus Wainwright - "What Are You Doing New Year's Eve?"
17. Stars - "A New Year (Live)"
18. Clark - "New Year Storm"
19. The Knife - "New Year's Eve"
20. Cornelius - "2010"

Spellista sammanställd av Erik
Foto av Crinity, omslag av Erik

Spellista: Christmas Leftovers

2009-12-27T18:10:00.002+01:00

Här kommer några jullåtar som inte fick plats i de fyra första spellistorna,
men som ändå förtjänar uppmärksamhet. Julen är ju trots allt långt ifrån slut!
(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. El Perro Del Mar - "Oh! What a Christmas"
2. Prince - "Another Lonely Christmas"
3. Deerhoof - "Xmas Tree"
4. The Lonely Island - "Dick In a Box (feat. Justin Timberlake)"
5. DJ Style - "Santa Claus Is Coming to Town"
6. Seasick Steve - "Xmas Prison Blues"
7. Priscilla Ahn - "Silen Night"
8. Johnny Cash - "Blue Christmas"
9. Rufus Wainwright - "Spotlight On Christmas"
10. Mogwai - "Christmas Steps"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: Christmas Volume 4

2009-12-20T16:01:00.011+01:00

Och så var vi framme vid fjärde advent. Att jag (Erik) avslutar denna lista med
en oerhört klassisk jullåt, Nat King Coles version av "The Christmas Song",
beror helt enkelt på att det är den mysigaste jullåt jag känner till. Så det så!
(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. Rogue Wave - "Christmas"
2. Super Jay - "Santa's Part Rap"
3. Otis Redding - "White Christmas"
4. Au Revoir Simone - "Christmas Time Is Here"
5. Sufjan Stevens - "Only At Christmas Time"
6. Free Design - "Close Your Mouth (It's Christmas)"
7. The Flaming Lips - "A Change At Christmas (Say It Isn't So)"
8. The Beach Boys - "Christmas Day"
9. Mr. Hankey - "Have Yourself a Merry Little Christmas"
10. Nat King Cole - "The Christmas Song"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: Christmas Volume 3

2009-12-13T17:37:00.012+01:00

Tredje advent... Är alla julklappar införskaffade? Alla CD-skivor, vinylskivor, downloads,
Spotify-prenumerationer och konsertbiljetter fixade?
(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. Casiotone for the Painfully Alone - "Cold White Christmas"
2. Bill Evans - "Santa Claus Is Coming to Town"
3. Eazy-E - "Merry Mutha****** Xmas"
4. Frightened Rabbit - "It's Christmas So We'll Stop"
5. The Dandy Warhols - "Little Drummer Boy"
6. Marvin Gaye - "Christmas In the City"
7. The Smashing Pumpkins - "Christmastime"
8. The Muppets - "Merry Christmas Baby"
9. Department of Eagles - "Sailing By Night (Why?'s Xmas Remix)"
10. Elmo & Patsy - "Grandma Got Run Over By a Reindeer"

Spellista sammanställd av Erik
Foto av Amanda, omslag av Erik

Spellista: Christmas Volume 2

2009-12-06T11:30:00.007+01:00

Andra advent, snart kommer tomten!
(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. Smokey Robinson & the Miracles - "It's Christmas Time"
2. The Decemberists - "Please Daddy (Don't Get Drunk This Christmas)"
3. Low - "Just Like Christmas"
4. Atmosphere - "If I Was Santa Claus"
5. Aimee Mann - "Whatever Happened to Christmas"
6. James Brown - "Go Power At Christmas Time"
7. Mew - "She Came Home For Christmas"
8. John Lee Hooker - "Christmas Time Blues"
9. The Soundtrack of Our Lives - "Jingle Hell (Stuck In the Chimney)"
10. Run-D.M.C. - "Christmas In Hollis"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: Christmas Volume 1

2009-11-29T13:30:00.006+01:00

Första advent idag, alltså är det dags att börja lyssna på julmusik!
(Klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

1. Blitzen Trapper - "Christmas Is Coming Soon"
2. James Pants - "This Christmas Girl"
3. Fiona Apple - "Frosty the Snowman"
4. Soul Saints - "Santa's Got a Bag of Soul"
5. Mogwai - "Christmas Song"
6. The Raveonettes - "Come On Santa"
7. Neko Case - "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis"
8. Billy Paul Williams - "O Tannenbaum"
9. The Flaming Lips - "White Christmas"
10. Oscar the Grouch - "I Hate Christmas"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: "That Spacey Shit"

2009-11-20T23:01:00.007+01:00

Klicka på bilden för att öppna spellistan i Spotify!

1. Solar Fields - "Introduction"
2. Røyksopp - "In Space"
3. Max Corbacho - "Out of Nothing"
4. Afta-1 - "Pluto Moon"
5. Flying Lotus - "Comet Course"
6. Shape of Broad Minds - "Viberian Sun"
7. Jamiroquai - "Feel So Good"
8. Dâm-FunK - "Spacecapades"
9. Carbon Based Lifeforms - "Vortex"
10. Brian Eno - "Always Returning"

Spellista sammanställd av Erik och Amanda
Foton från NASA, omslag av Erik

Spellista: Schnäll Hip Hop :3

2009-11-08T21:16:00.016+01:00

Schnäll Hip Hop :3

En spellista för de som räds machorappare och stenhårda ghettoblaster-beats. Här serveras lugn och
mysig instrumentell hip hop som man kan slappna av till. :3
Klicka på bilden för att öppna spellistan i Spotify!

1. Jay Scarlett - "Love Music"
2. MF DOOM - "Arrow Root"
3. Kona Triangle - "Fresh Flowers Ahead"
4. Fat Jon - "Innocent At Once"
5. DJ Shadow - "Midnight In a Perfect World"
6. Pete Rock - "Play Dis Only At Night"
7. Keaver & Brause - "Awake"
8. Arts the Beatdoctor - "Laughs, Drinks, Jokes, Tricks"

Spellista sammanställd av Erik
Foto och omslag av Erik

Spellista: DANSA!!

2009-10-24T16:09:00.008+02:00

DANSA!!

Den förra spellistan var så lugn. Därför har vi nu satt ihop en lista med dansanta låtar!
Klicka på bilden för att öppna spellistan i Spotify!

1. Midnight Juggernauts - "Into the Galaxy"
2. MJ Cole - "Tired Games"
3. The xx - "Islands"
4. Telefon Tel Aviv - "Helen of Troy"
5. Friendly Fires - "Paris (Aeroplane Remix)"
6. Grum - "Runaway"
7. Q-Tip - "Move"
8. Yelle - "Ce Jeu (The Twelves Remix)"
9. Atlas Sound - "Walkabout"
10. Boy Crisis - "The Fountain of Youth (Louis La Roché 'In the Discoteque' Remix)"

Spellista sammanställd av Erik och Amanda
Foto av Amanda, omslag av Erik

Spellista: "Autumny"

2009-10-13T20:57:00.012+02:00

Jag (Erik) och Amanda har sammanställt 10 underbart "höstiga" låtar.
Klicka på bilden för att öppna spellistan i Spotify!

1. Sun Kil Moon - "Blue Orchids"
2. Gregory Alan Isakov - "All There Is"
3. Ulrich Schnauss - "Nobody's Home"
4. Bill Evans Trio - "I Wish I Knew"
5. Peter Broderick - "With the Notes In My Ears"
6. Goldmund - "Image-Autumn-Womb"
7. Nick Drake - "From the Morning"
8. Hauschka - "Watercolour Milk"
9. The Postmarks - "Winter Spring Summer Fall"
10. Eluvium - "I Will Not Forget That I Have Forgotten"

Spellista sammanställd av Erik och Amanda
Foto av Amanda, omslag av Erik

Spellista: You Don't Have to Be Religious...

2009-10-04T01:22:00.006+02:00

Klicka på bilden för att öppna spellistan i Spotify.